Tomas Arvidsson & Lars Martinsson

Jag ställde frågor till några av Sveriges främsta skräckfilmsregissörer, arrangörer, musiker, bloggare, skribenter, entusiaster, skräck- och spänningsförfattare och konstnärer av mörk konst. Sakta närmade jag mig. Med darrande händer lossade jag repen och ledde upp dem för källartrappan. Håll er inomhus för nu har jag släppt bestarna lösa! ”Release the Beast”! Tomas & Lars drar igång sina motorsågar.

Tomas Arvidsson och Lars Martinsson 3

VARGTIMMEN – Skräckentusiastiska podcastduon

Vargtimmen – Poddcast

Vargtimmen – Facebook

JDB: Vem är Lars Martinsson och Tomas Arvidsson?
LM & TA: Två barndomsvänner födda 1983 som fann varandra i intresset för det okända och makabra i lågstadieåldern. I dag är vi vuxna, ansvarstagande samhällsmedborgare, men passionen för skräckfiktion har inte gått över. Tomas arbetar inom handikappomsorgen och har en liten dotter. Lars arbetar som lärare och sjunger i death metal-bandet Vampire. Tomas ser mer film än Lars och är bättre på skådespelare. Lars läser mer böcker än Tomas eftersom han har mer ostörd fritid. Tillsammans är vi oslagbara.

JDB: Vad skrämde dig som barn?
LM: Prins Gorm i Fragglarna, fönsterrutor ut mot natten och när min syster gjorde en speciell grimas. Jag har gjort upp med allt utom fönsterrutorna, som fortfarande är någon sorts light-fobi.

TA: Agnes Cecilia, Skrotnisse och Stig Trenter fick in några fullträffar på olika sätt. Vindpustar och spökelser kvarstår som skrämmande från tiden som barn.

JDB: Berätta om Vargtimmen?
LM & TA: Vargtimmen är en podcast som utkommer varannan söndag där vi samtalar om skräckfiktion. Formatet har likheter med den akademiska uppsatsen i det att vi inledningsvis tematiserar och avgränsar, och sedan berör ett antal exempel. Men samtalsstilen är inte menad att vara torr och formell, utan är en förlängning av hur vi umgås privat. Varje avsnitt ligger på drygt en timme, och vi arbetar oss sakta men säkert igenom vad vi uppfattar som intressanta aspekter av skräckgenren. Förhoppningsvis tar det inte slut än på länge – vi har fortfarande en väldigt lång lista med tänk- och görbara avsnitt kvar.

JDB: Varför blev det just Podcast?
LM & TA: Vi har aldrig tidigare umgåtts kring en gemensam aktivitet eller organiserat oss mot ett gemensamt mål, som många män i vår ålder gör för att stå ut med varandras sällskap. Vi har till exempel aldrig spelat i band ihop. Det roligaste vi vet är att prata med varandra, och det verkar som det finns människor som tycker om att tjuvlyssna. En mindre omdömesgill programidé hade varit om vi t.ex. diskuterade våra kärleksrelationer eller liknande. Att samtala om skräck blir lite lagom personligt, utan att det oundvikligen går in på det rent privata.

JDB: Vad ser du fram emot i skräckväg 2016?
LM: Att bli riktigt rädd, som jag t.ex. blev av The Babadook. Det vore också stimulerande med någon sorts koncentrerad våg från oväntat håll, som j-horror och k-horror i början av 2000-talet.

TA: En originell skräckfilm, som inte är en re-make eller en uppföljare. Jag vill bli upprymd, förvånad och rädd.

JDB: Finns det något du önskar mer av i svensk skräck?
LM: Stark, originell prosa som går utanför genrekonventionen. Ajvide Lindqvists experiment med självbiografiska inslag var väldigt lyckat, även om jag inte vet om jag skulle vilja se mer av just det. Men kanske något lika knäppt, djärvt och ”omöjligt”. Svensk skräcklitteratur har som bekant vuxit enormt de senaste åren, men de som gör det riktigt, riktigt bra är fortsatt få.

TA: Kvalitativ skräckfilm, vilket kräver orädda finansiärer som vågar satsa på den talang som jag tror finns. Textunderlag till film och tv finns ju bevisligen. Tänk om Sverige kunde bli landet som skapar en ny våg inom skräckfilm och tv och man började prata om Swe-horror runt om i världen.

JDB: Vilken film har skrämt vettet ur dig?
LM: Jurtjyrkogården och Besökarna (som barn) och Session 9 och Det okända (som vuxen). I mitt minne är avsnittet ”Krystalis” från julkalendern Liv i luckan det otäckaste jag någonsin sett, men det går ju att gå tillbaka och dementera med hjälp av den moderna informationstekniken.

TA: Evil Dead (originalet) och Exorcisten, där och då, och båda dessa filmer har kvaliteten och kapaciteten att fortsätta skrämmas än idag. Den senaste filmen som fick mig att behålla lite ljus i vardagsrummet på natten var japanska Noroi, the Curse från 2005.

JDB: Vilken bok får dig att darra och gnissla tänder?
LM: Trots att jag älskar litteratur sitter det väldigt långt in för mig att bli rädd för något jag läser. Tomas tycker Lovecraft kan vara genuint läskig, men det kan jag överhuvudtaget inte relatera till. Kanske beror det på att jag förstår skrivandets hantverk på ett helt annat sätt än t.ex. filmens (vilket Tomas f.ö. har studerat akademiskt och är bättre än mig på att se igenom). Det är också något med att man som läsare har kontroll över processen och kan bromsa och värja sig obehindrat. Episoden ur Creepypodden om den döda tjejen som kontaktar sin pojkvän på Facebook är så läskig att jag nästan blir tårögd av att tänka på den, men jag är osäker på vad den gjort för mig om jag själv satt vid rodret och läste innantill. Förvriden av Frida Arwen Rosesund fick mig förvisso att gnissla tänder, men det hade att göra med helt andra saker än att den var otäck.

TA: Nästan all text som har just den intentionen, är oerhört lättskrämd när det kommer till böcker. Whitley Striebers Närkontakt och Kings Jurtjyrkogården är två exempel på böcker jag helt enkelt inte lyckats ta mig igenom för att det blev för otäckt. Det var i och för sig några år sedan nu men tvivlar på att något förändrats på den punkten.

JDB: Vad får dig att krypa ner i sängen och gömma dig under täcket?
LM: I perioder har jag varit väldigt noggrann med att varenda centimeter av min kropp måste vara täckt när jag ska sova, annars kommer Saken Under Sängen att gripa tag i mig och fördärva mitt liv. Det vore jobbigt att försöka reda ut bevekelsegrunderna för det beteendet. Men Stephen King tänker tydligen ungefär likadant.

TA: Gömmer mig aldrig under täcket, allt blir bara värre då. Ser hellre det som händer, eller snarare inte händer, i rummet.

JDB: Har du några skelett i garderoben?
LM: De staplas på hög därinne ju äldre man blir. Alice Cooper har förresten en bra låt om det.

TA: Nästan säkert…

JDB: Otäckaste platsen du varit på?
LM: Det öde kasinot i nationalparken Bokor i Kambodja. Det innebär en hel del besvär att ta sig dit, men tillsammans med tempelruinerna i Angkor Wat gör det Kambodja till det resmål jag alltid rekommenderar folk som orkar lyssna på mina backpacker-stories. Total feeling.

TA: Hemma, åtta år gammal med ett spöke i dörröppningen till mina föräldrars rum. Eller, den lokala skogen direkt efter biobesöket av The Blair Witch Project, kändes fysiskt omöjligt att ta sig in där då.

JDB: Favoritmonster?
LM: Vampyren. Fördömd, sexig och ett med natten.

TA: Zombies. Ruttna, coola, otäcka, många och onda. Dygnet runt.

JDB: Till sist, om du har något snäll att säga, vad säger du då?
LM: Ingen har fått mig att skratta lika många gånger som Tomas.

TA: Jag tror det är viktigt att göra klart för sina medmänniskor att de är viktiga för en och spelar roll. Det tror jag man gör bäst genom att finnas där i ur och skur och försöker få sin medmänniska att förstå att den är bra som den är. Som till exempel Lars får mig att må bra i mig själv när han skrattar åt mig…