Sofia Albertsson

Jag ställde frågor till några av Sveriges främsta skräckfilmsregissörer, arrangörer, musiker, bloggare, skribenter, entusiaster, skräck- och spänningsförfattare och konstnärer av mörk konst. Sakta närmade jag mig. Med darrande händer lossade jag repen och ledde upp dem för källartrappan. Håll er inomhus för nu har jag släppt bestarna lösa! ”Release the Beast”! Sofia Albertsson gräver sig in i din hjärna.

12507407_10208496989961891_4434012033111004649_n

SOFIA ALBERTSSON – Författare & Konstnär

Sofia Albertsson – Hemsida

JDB: Vem är Sofia Albertsson?
SA: Jag består mest av motsägelser. Jag tycker om att sitta hemma och skriva och måla, men det blir för ensamt efter ett tag och då vill jag ut på festligheter. Jag tycker mycket om att åka upp till fäboden i Dalarna och njuta av isoleringen, men får lappsjuka efter en vecka och vill tillbaka till Stockholm och stadens myller. Jag är snäll men arg. blyg men ärlig, logisk men neurotisk, misantrop men hopplös romantiker.

JDB: Vad skrämde dig som barn?
SA: Andra barn. De var för mig obegripliga, de skrek och knuffades och förstod inte. Jag var ganska ensam och lekte helst i skogen med sniglar och skalbaggar, samlade hasselnötter och olika sorters fjädrar, samt byggde Legohotell med farfar och umgicks med min katt.

JDB: Berätta om din bok ”Den plötsliga dörren”.
SA: Den är som en samling vardagliga drömmar. Dels för att den bitvis är baserad på mina drömmar, dels för att jag fascineras av berättelser som blandar något surrealistiskt med vardagen. Diskbänksrealism gone wrong. Jag längtar alltid efter något mer, något bakom vardagens grå mönster, och det är vad jag byggt mina noveller på. Den svävar mellan olika genres: surrealism, erotik och skräck. Folk som läst den har beskrivit den som ”en väldigt märklig upplevelse” och det tar jag som en mycket fin komplimang!

JDB: Vilken film eller bok har skrämt vettet ur dig?
SA: Jag är en av dom som gillar ”lost footage”, hjärnan tror att om det ser ut som att nån har filmat det själv så är det på riktigt och inte en film. ”Blair Witch” skrämde livet ur mig, samma sak med ”Paranormal Activity” när den kom. Jag blir inte rädd för monster (dom finns ju inte) eller galna mördare eller sånt man kan se, det är allt det där andra som skrämmer mig, allt det jag inte kan se eller skydda mig ifrån.

JDB: Vad har du för litterära förebilder?
SA: Såna som inte är så högtravande, ogillar verkligen högtravande litteratur och språk. Enkla men fantastiska författare som Dan Andersson, Pär Lagerkvist, Selma Lagerlöf, Gabrielle Wittkop, George Bataille, Agnes von Krusenstjerna, Hjalmar Söderberg och Anaïs Nin.

JDB: Vad får dig att krypa ner i sängen och gömma dig under täcket?
SA: Räkningar, deklarationer, samtidens debatter, deadlines, stora sociala event, folk som kommenterar grejer på internet, den aldrig sinande strömmen av kompletta idioter som har massor av makt i samhället, osv.

JDB: Har du några skelett i garderoben?
SA: Massor. I några burkar på hyllan i vardagsrummet också.

JDB: Otäckaste platsen du varit på?
SA: Jag och min kompis Anders besökte ett övergivet gammalt sanatorium i utkanten av Berlin för några år sedan, det var ohyggligt läskigt! Beelitz-Heilstätten, Hitler var inlagd där han han fick halva ballen bortskjuten i första världskriget. Ryssarna tog sen över i och med DDR, sen övergavs det på 80-talet har jag för mig. Sen dess står det och förfaller. Jag har aldrig varit så rädd som när jag gick runt i de fuktiga korridorerna, men samtidigt var det väldigt spännande. Vi bröt oss in i de olika oändligt stora husen som utgjorde hela sjukhuskomplexet, hittade gamla journaler på ryska, gamla kläder, gamla medicinska instrument, tidningar, skor, sprutor och allt möjligt annat. Det lät konstant i olika rum av all förruttnelse: delar av taket som rasade in, fåglar som prasslade och flög, kakelplattor som föll gick i kras, metall som lossnade – det blev det bästa skräcksoundtracket. Vissa rum luktade fortfarande kemiskt , vissa beboddes av ett sorgligt lugn, andra ingav en sån stark obehagskänsla att jag vägrade gå in i dom.
Jag skrev en skräcknovell om det, finns att läsa i min bok ”De överflödiga”.
Foton finns här

JDB: Favoritmonster?
SA: Jag är ju svag för vampyrer, dom har lite klass och är rätt snuskiga. Ska man bli mördad av ett monster kan man ju i alla fall få tro att man ska få ligga med en snygg och välklädd man sekunderna innan man dör.

JDB: Till sist, om du har något snällt att säga, vad säger du då?
SA: Något ärligt om något jag uppskattar hos den personen, jag tycker själv om att få ärliga och personliga komplimanger. Tycker att folk borde bli bättre på att berätta vad de uppskattar hos just den där personen istället för att ge allmänna slökomplimanger.