Madeleine Bäck

Jag ställde frågor till några av Sveriges främsta skräckfilmsregissörer, arrangörer, musiker, bloggare, skribenter, entusiaster, skräck- och spänningsförfattare och konstnärer av mörk konst. Sakta närmade jag mig. Med darrande händer lossade jag repen och ledde upp dem för källartrappan. Håll er inomhus för nu har jag släppt bestarna lösa! ”Release the Beast”! Madeleine Bäck lurar i mörkret!

MB

MADELEINE BÄCK – författare och journalist.

Madeleine Bäck, författarsida – Facebook

Madeleine Bäck – Instagram

JDB: Vem är Madeleine Bäck?
MB: En nyfiken, envis, rastlös och snäll människa som tänker mer på rymden än vad som antagligen är sunt. Och som hellre säger ja, än nej. För att det blir roligare då.

JDB: Vad skrämde dig som barn?
MB: Källargubben. Den kusliga varelse som, enligt min äldre kusin, lurade någonstans i mormors gigantiska kallkällare. Att bli nedskickad efter glass var lika med andnöd och möjlig död.

JDB: Berätta om ”Vattnet drar”.
MB: Handlingen startar på en midsommarafton. Under ett inbrott i Ovansjö kyrka i Kungsgården hittar smågangstern Viktor en märklig sten inmurad altaret. Han bryter loss den och från den stunden är hans liv förändrat. Något ont väcks till liv i den Gästrikiska naturen. Något som på olika sätt påverkar historiens andra fyra huvudpersoner: Krister, Beata, Gunhild och Jäder. Det är en bok om hur makthunger och historielöshet kan slita itu både samhällen och människor. Och en historia om längtan. Bort, ut, vidare. Efter kärlek, mening och betydelse.
Vattnet Drar är starten på en trilogi som ges ut på Natur& Kultur.

JDB: Vad du skriver på just nu?
MB: Jorden Vaknar, del två i trilogin med release under 2017. Del tre kommer att heta Berget Offrar.

JDB: Hur ser en typisk dag i Madeleine Bäcks liv ut?
MB: Som de flesta morsors liv antar jag. Jag täcker över min likvithet med smink och hoppas folk går på det. Jag tar mig till jobbet. Med hög sannolikhet tvingar jag mig att träna på något sätt. Vardagskvällar använder jag all tid jag kan karva åt mig till att skriva. Helgerna går jag gärna upp pintidigt i exakt samma syfte. Sedan missar jag någon aktivitet med ungarna för att sitta kvar hemma och skriva mer. Att skriva är en ständig jakt på tid. Men herrejävlar vad kul det är.

JDB: Vad händer i framtiden?
MB: Förhoppningsvis blir jag bättre på att vara ledig.

JDB: Vilken film eller bok får du gåshud av?
MB: Jag är rätt svårskrämd. Men Michelle Pavers ”Evig Natt” är uppfriskande otäck. Sex månader av natt vid Nordpolen, och du upptäcker att du faktiskt inte är ensam. En bok jag fick pausa läsningen av flera gånger är dock Cormac McCarthys ”Vägen”. Fruktansvärd postapokalyptisk ångest.
Film? Jag väljer Omen från 1976. Jag väljer också att vara tio år och se den.

JDB: Vad får dig att krypa ner i sängen och gömma dig under täcket?
MB: Jag är till min läggning mer fight än flight, så jag säger: inget.

JDB: Har du några skelett i garderoben?
MB: Ja.

JDB: Otäckaste platsen du varit på?
MB: Intensivvårdsavdelningen på Gävle sjukhus.

JDB: Favoritmonster?
MB: Gary Oldman som Dracula i Bram Stokers filmatisering.

JDB: Till sist, om du har något snällt att säga, vad säger du då?
MB: ”Tack.” Eller ”Bra gjort!”. Alla borde bli bättre på att både ta och ge beröm. Ett ”förlåt” skadar heller aldrig någon.