KG Johansson

Jag ställde frågor till några av Sveriges främsta skräckfilmsregissörer, arrangörer, musiker, bloggare, skribenter, entusiaster, skräck- och spänningsförfattare och konstnärer av mörk konst. Sakta närmade jag mig. Med darrande händer lossade jag repen och ledde upp dem för källartrappan. Håll er inomhus för nu har jag släppt bestarna lösa! ”Release the Beast”! KG Johansson vänder upp och ner på allt.

001

Nästan ett halvt liv har gått mellan de här bilderna: 1984 och 2011.

KGJ

KG JOHANSSON – Författare & Musiker

KG Johansson – Hemsida

JDB: Vem är KG Johansson?
KG J: Norrbottning, född på femtiotalet och har haft ett lysande liv (även om Platon varnar för att kalla ett liv för lyckligt innan det är över); nu när åldern kryper på inser jag mer och mer att min generation och de omkring den, 40-60-talisterna ungefär, och särskilt vi som har bott i Sverige – vi kan vara några av de människor i hela historien som har haft det bäst. Inte bara materiellt, utan dessutom växte vi upp inte bara i tron utan i vetskapen om att allt skulle bli bättre. Alltid. Och jag fick privilegiet att livnära mig på litteratur och musik under hela mitt vuxna liv. Det är nästan för mycket. Nu grumlas ju tyvärr allt detta av den smygande insikten att vår generations barn troligen kan få det sämre än vi …

Men hur som helst, under det där yrkeslivet har jag skrivit en märklig mängd böcker, ganska exakt 100; hälften är musikböcker, så där en fjärdedel är ungdomsböcker, resten skönlitteratur. Mer lär komma. – Jag har också översatt en drös böcker … samt uppfunnit några utbildningar och andra projekt, räddat utbildningar, svimmat på sexualkunskapen i grundskolan, åkt transsibiriska, gripits av polisen i Irkutsk men släppts tack vare en rådig guide (brottet var gatumusik), förstått Gödels teorem i ett par minuter när jag läste Hofstadter, sett mina barn födas och mina föräldrar dö, turnerat i evighet i Tyskland, diskuterat skalor med Robert Fripp, tittat ned i en vulkan, sovit under stjärnorna i Scarborough, skrattat och gråtit, vunnit och förlorat, haft ett hjärtstillestånd men räddats av min dotter och uppväckts på den femte dagen, skrivit autografer i staden som då hette Leningrad, haft Cynthia Lennon som bordsdam, bott ett år i Hollywood, sett en vän hota med en Colt .45 Magnum och på det sättet hastigt tömma ett hus, sovit i Death Valley, spelat Jeff Beck-låtar med Carmine Appice, doktorerat, blivit professor utan att vilja det, gått ned i Grand Canyon (och upp igen), desperat avvärjt en prostituerad i New York, besökt Martello-tornet i Ulysses, blivit beskjuten i Paris, snorklat på Hawaii och bränt sönder mig totalt, ätit rutten haj, tappat andan inför Miles Davis sextett med Mike Stern i San Diego, sovit under stjärnorna i borgruinen vid Loch Ness – men inte sett Nessie – slagit till en publikmedlem under en spelning, fått en personlig inbjuden till en konsert av George Martin och suttit bredvid honom på konserten, dragit ut kalvar ur kor, bott på motellet där Janis Joplin dog, fått en jackpot i Las Vegas, besökt Hatshepsuts dödstempel i Deir-el Bahri, kissat på jordgolvet i ett av kulisshusen i Mos Eisley, alltså inspelningsplatsen i Tunisien – toaletterna var obeskrivliga, så jag chansade; min son stod vakt och sa mitt under ceremonin: ”Take that, George Lucas!” – blivit hög av gaserna i svämgödsel, sett blåvalar utanför Islands västkust, regisserat opera, förstått Wittgensteins Tractatus på ett nattåg mot Glasgow, skrivit film, avskedat människor, druckit whisky i J.G. Ballards soffa, varit vaken tre dygn i sträck (utan droger), sovit i en rivningskåk i Köpenhamn med en knarkare, och en del annat. Min senaste skiva, med gruppen Wornouts, finns på iTunes och Spotify.

JDB: Vad skrämde dig som barn?
KG J: Vi har haft det så oförskämt bra men moln har funnits på himlen. Inte minst hotet om kärnvapenkrig, särskilt då Kubakrisen. Jag var tio och såg i varje svartvit nyhetssändning ryska och amerikanska krigsfartyg ilsket stäva mot varandra … hela situationen och den malande skräcken finns i min bok Chimärerna. Ett par Twilight Zone-avsnitt minns jag också; det med sjömannen under andra världskriget, vars fartyg kommer till en havererad ubåt, sedan länge liggande på havsbottnen … men någon knackar inne i ubåten – det avsnittet gjorde mig rädd för speglar under åratal. Och så avsnittet med stoppuret som kan stoppa tiden. Det avsnittet har ju blivit en mem som till och med Simpsons har tagit upp.

Men mest skrämd blev jag av Bibeln. Efter en beklaglig tandvårdsolycka var jag sjuk i många månader, och mamma lärde mig läsa när jag var fem: det enda som fanns att göra var att läsa. Jag läste böcker som jag borde ha undvikit. Bibeln var en sådan. Jag rekommenderar det inte; jag började fundera över synd och straff och himmel och helvete som sexåring. En sömnlös natt låg jag och frossade i sådant, tänkte på domedagen och fick med ens den ohyggliga insikten att inte bara kunde jag själv hamna i helvetet – mamma kunde hamna i den brinnande sjön för evig tid! Och pappa! Jag skulle stå där på Lammets högra sida och se demonerna släpa iväg dem … typ. Jag rusade upp, kallsvettig, panikslagen, och stod hjälplös och förtvivlad en lång stund. Med tiden gick det över och jag blev av med den där guden. Men minnet finns kvar.

JDB: Berätta om Biotika.
KG J: Två saker: Själva idén kom när två idéer plötsligt blev pusselbitar och passade ihop. Sådant tycks hända rätt ofta, att döma av vad folk säger. I det här fallet var idéerna dels nanoteknik och dels resistenta bakterier. Jag satt och surrade med folk över några öl när det slog mig: anta att någon försökte utrota resistenta bakterier med nanoteknik, och det gick alldeles inåt helvete fel? Så att allt levande kan mutera till … vad som helst?

Den andra saken var att jag lät boken bli en hyllning till en sorgligt men antagligen välförtjänt bortglömd 60-talsthriller, Robert Moore Williams The Day They H-Bombed Los Angeles (1961). De som vätebombar stan är USAs regering, och skälet är att något … fasansfullt … något vederstyggligt … finns där. Hjälten och en liten grupp stänger in sig i en byggnad och försvarar sig mot omänskliga varelser som vrålar om nätterna. Det är alltså en tidig zombieroman; något som kallade sig Romanförlaget gav ut boken på svenska 1964, i serien X-böckerna, översatt av Allan Grandin och med författarens efternamn felstavat som ”William”. Den sommaren fann jag boken i en kiosk på järnvägsstationen i Bräcke och köpte den för två kronor – en livskamrat vars uppenbara fel och brister jag så gärna förlåter, på grund av de upplevelser den gav mig när jag var barn. Därifrån lånade jag känslan av att världen troligen redan har gått under, men några envisa och instängda stackare försöker överleva. Jag lånade också attityden ”rakt på sak”: i Williams bok sprängs den första vätebomben efter femton rader.

H-bomb över ...
En braskande baksida.

Inte för att du har sagt något sådant, men bara för formens skull: själv tycker jag förresten inte att Biotika egentligen är ”skräck” (se vidare nedan, under frågan om att gnissla tänder). ”Skräckel” eller splatter är möjligen en bättre genrebeskrivning. Vad Robert Moore Williams bok saknar, liksom förstås nästan all traditionell litteratur, är sådant som vi alla lever med men sällan ens pratar om: naturbehov, kroppsvätskor, alla de där underliga sakerna som rinner ut när man slaktar. Låt oss anta att något skulle gå helt fel med vår biologi. Betänk vad en vanlig magsjuka innebär; blanda in snuva, finnar, bölder, öronvax och ögongrus och osten från Flen och så vidare, multiplicera med tusen. Biotika snuddar vid sådant. Ändå behöver vi bara lyssna på en erfaren akutläkare eller polis, eller på någon som såg ebolaepidemin på nära håll, för att inse att verkligheten alltid är värre.

Jag såg något underligt uttalande i en tidning om att vi måste lära oss våga dö. Bullshit. Av alla miljarder människor som har levt har det inte funnits någon som inte har vågat dö. Att våga något måste betyda att kunna välja; ytterst få människor (Vaughan i Ballards Crash är den enda jag minns) funderar på att ”våga dö i en bilolycka”. ”Våga ramla ned från taket.” ”Våga få cancer.” När döden väl händer är den, bortsett från självmord – där stämmer det! – inget som du själv väljer; tro mig; jag har prövat. Allt prat i den där stilen är bara ett sätt att externalisera döden och få den att handla om någon annan, dvs ”jag” – fast ”inte nu”. Att liksom fundera på att ha dött och få höra snacket efteråt. Att i själva verket flytta bort döden. Som fäktläraren säger till Arya: ”There is only one thing we say to death: Not today”.

På samma sätt flyttar vi bort våra naturliga funktioner och gömmer dem i våra luftrenade badrum och blanka, perfekt vita toalettstolar. (Innan mina föräldrar byggde om huset 1956 hade vi utedass. Jag minns det vagt. Ett tvåhåls, gjort för att sitta och prata under tiden. Bara några årtionden sen.) Men nu gäller ”att lära sig våga tänka på döden” (alltså ”senare, för någon som i alla fall inte är jag”) kombinerat med ”om vi inte tänker på det så försvinner det”. Det är inte trevligt … och så vidare. Så det var ett annat incitament till att skriva den lilla boken: how gross can you get?

Här är för övrigt en liten men helt sann berättelse om hur äcklig verkligheten kan vara.

Det här var i samma veva som min bror och jag blev höga på gaserna från svämgödsel. Svämgödsel är ju ett sätt att ta hand om kornas avföring och urin i en lagård. Korna går i lösdrift, står alltså inte uppbundna, och kor går inte att få rumsrena. Därför har de ett spaltgolv med springor där allt rinner ned till nästa nivå. Den nivån sluttar ned mot ett av hörnen, och där finns en pump. När det behövs pumpar man ut sörjan till en svämtunna utanför lagården, och då och då pumpas alltsammans in i en traktortank och sprids över åkrar och ängar. Stinker fint på våren. Den här sörjan ger alltså ifrån sig diverse gaser; bara några år senare dog två bönder på Gotland som inte – som min bror och jag hade turen att göra – hann förstå vad som hände med dem.

Ett av brorsans och mina jobb var att pumpa ut gödseln från lagården och till svämtunnan. Det jobbet hade varit enklare om inte de som byggde lagården hade slarvat. På kiss-och-bajsnivån under spaltgolvet hade de lämnat kvar en mängd små brädstumpar och andra småsaker – som ständigt hamnade i pumpen. När det hände måste pumpen hissas upp. Den hängde i en kedja från ett block med talja och det var oftast jag som drog i kedjan. Som alltså till rätt stor del hade varit nere i smoothien av urin och avföring. Min brors uppgift var för det mesta att spetsa träbiten, eller vad det nu var, med en högaffel, så att pumpen gick som den skulle igen.

Då och då bytte vi jobb. Vi stod där i stanken av piss och skit; ibland skrek någon av oss något till den andre, men oftast levde pumpen om så att det inte gick att prata. Pumpen, och de tjugo – tjugofem kalvarna i kätten bredvid. (Det här var alltså ett KR-jordbruk, Koncentrerad Rationalisering, en trend som blev stark kring 1970 och hjälpte till med att slå ut sådana små jordbruk som våra föräldrar inte längre hade kunnat leva på: de gick då från fem kor till hundra.) Gång på gång gick pumpen ned i tonhöjd eller stannade helt, den ene av oss hissade upp den medan sörjan rann eller stänkte på oss från den där kedjan, den andre spetsade, den förste hissade ned. Det gick på rutin. Tills en gång …

Tills en gång när jag höll i högaffeln. Brorsan hissade, jag förberedde mig lika vant som en Queequeg på att harpunera trästycket som jag skymtade i sörjan, när min bror la sin sörjiga hand på min och skakade på huvudet. Jag hejdade mig. Han hissade mer.

Det var inget trästycke som långsamt kom upp ur sörjan. Det var ett djur.

Vad som hade hänt var att en av kalvarna, säkert ett par veckor tidigare, hade lyckats ta sig ut från den stora kalvkätten, där kalvarna liksom korna gick i lösdrift. Eftersom det antogs vara omöjligt att ta sig ut, och eftersom kalvarna gick lösa och var mycket lika varandra, och inte stod stilla om man bad dem, hade ingen räknat djuren. Kalven hade obemärkt tagit sig ut, men inte till friheten. Utan till en drunkning i svämgödsel. Vad sägs om det dödssättet?

Och där hade kalven legat och ruttnat. Vi slog en kätting kring frambenen på den och hissade upp den. Huden gled av där kedjan drogs åt. Magen var så svullen att bakbenen stod rakt ut från det ballongliknande kadavret – the most terrific shapes of animals sprung from corruption, som Blake skriver. Stanken var obeskrivlig – skit, piss och ruttnande död. Vilka odörer hade vi känt om jag hade stuckit hål på liket?

Ur Blakes Marriage of Heaven And Hell
Blake visste vad det handlade om.

Vi backade dit en traktor med kran och hissade upp kalven där. Körde bort den till skogen – än i dag minns jag synen av den groteskt svullna, delvis gråaktigt hårlösa, tungt svängande kroppen – och begravde den där. Sen tvättade vi oss och åt lunch. Och sen fortsatte vi med pumpandet.

JDB: Vad skriver du på just nu?
KG J: Jag ska precis börja översätta ett antal gotiska skräcknoveller, alla skrivna av kvinnor, till svenska. Förlaget Vertigo ska ge ut antologin i höst och jag har fått förmånen att själv välja noveller och skriva inledning etc. Sen har jag ett antal projekt i varierande graviditetsmånad – i stort sett färdiga är del tre i ”Africka”-serien åt Wela förlag samt och en skräckroman, faktiskt, åt Affront, en bok som nyss har fått titeln Svarthunden. Den här gången handlar det om ren skräck, närmare bestämt ondska i en bondby. En omfångsrik preapokalyptisk roman ska skrivas till hösten, en uppföljare till romanen Rock and roll möjligen redan under våren; ett novellprojekt som bygger på min gamla kamrat Bibeln, vänd ut och in och upp och ner, och alltså börjar med en baklängesapokalyps; ett par lättlästa barnböcker åt Hegas; och jag har vissa funderingar på en skröna om en transsexuell Snövit som kommer i konflikt med ett internationellt konsortium, bestående av sju intellektuella dvärgar (det rör sig inte om kortvuxna intellektuella), som visar sig vara de gröna ödlor från Arcturus som döljer att vi fortfarande lever i romarriket; och det framgår att Los Angeles är levande, ett Illuminati-experiment med San Andreas-förkastningen som mor och en filmstjärna som far … Efter det blir historien mer konstig. (Detta är faktiskt sant; jag har en skiss.)

JDB: Hur ser framtiden ut?
KG J: Min? Jag ska fortsätta min skamligt privilegierade tillvaro: jag ska skriva och spela; det är det jag gör. Jag ska upptäcka historier, fundera kring dem, utmejsla dem och skriva dem, så länge jag kan; dricka öl med kompisar så länge jag kan; spela med band och planka låtar, så länge det går; se filmer och oändliga tv-serier medan mina fingrar hittar nya vägar och licks – och upprepar gamla; fortsätta att fantisera, som min mamma sa: ”Sitter du och fantiserar med den där gitarren igen?” tills döden kommer. Kanske som Denis Leary uttryckte det –

”Most people think life sucks, and then you die. Not me. I beg to differ. I think life sucks, then you get cancer, then your dog dies, your wife leaves you, the cancer goes into remission, you get a new dog, you get remarried, you owe ten million dollars in medical bills but you work hard for thirty-five years and you pay it back and then one day you have a massive stroke, your whole right side is paralyzed, you have to limp along the streets and speak out of the left side of your mouth and drool but you go into rehabilitation and regain the power to walk and the power to talk and then one day you step off a curb at Sixty-seventh Street, and BANG you get hit by a city bus and then you die …”

– men till och med en sådan död vore okej, för den vore oväntad; själv räknar jag med stroke och att ligga totalförlamad, och fullt medveten, men helt utan möjlighet att kommunicera med omvärlden; i åratal; dag efter dag, vecka efter månad efter år, minut för plågsam minut; instängd i mig själv, ensam ensam ensam; och sen den oundvikliga cancern; liggsåren, följdsjukdomarna, medicinerna, biverkningarna; fortfarande helt medveten om vad som händer – lågmälda läkares mummel mummel några månader mummel meningslöst – medveten om smärtorna, om plågorna, om tarmens och blåsans kapitulation, skammen, den tickande klockan på väggen, de glättiga sköterskorna, measuring out my life with medicines, familjens mer och mer sällsynta besök som suddiga, plågsamma glimtar i den långa tomheten, fortfarande utan att kunna kommunicera ens med blinkningar; fortfarande lika plågad av deras lidande som av mitt eget; månad efter månad och år efter år; och sen, till sist, frälsningen – antingen det omärkliga instängda vansinnet, mitt eget personliga helvete, eller himmelriket i morfinets slutliga frid; och buried along with his name, nobody came.

(Så tror jag när jag är optimistisk.)

Eller menar du världens framtid? Hmm … jag såg i går att Stephen Hawking är övertygad om att jorden/världen/civilisationen kommer att gå under inom tusen eller möjligen tio tusen år. Det verkar väl inte helt långsökt? Nostalgiskt minns vi de optimister som efter Sovjets fall förkunnade att kapitalismen hade segrat, historien var slut och bara oändlig tillväxt återstod. I dag har vi fanatisk terrorism som inte väjer för någonting alls – och bland terroristerna räknar jag in de 1 procent som äger och styr allt. Jag är övertygad om att Thomas Piketty har rätt i sin bok om kapital: Det är nödvändigt att beskatta kapital och fördela rikedomarna vettigare. Om detta inte händer väntar mer rovdrift och miljöförstöring, peak oil, mer utsugning och förgiftning, terrorattacker och inbördeskrig … Så, kommer framtiden att bli sådan? Vem vet? Det vore underbart att glatt klappa i händerna och fortsätta tro på evig tillväxt. Tyvärr tror jag inte att det blir så. Jag upprepar: generationerna kring min kan ha haft det bättre än någon annan i historien.

JDB: Vilken film eller bok får dig att darra och gnissla tänder?
KG J: Kommer inte direkt på någon. Men jag kan säga så här: Skräcken finns ju som bekant i det osedda – monstret i Alien, ”Varelsen” i E.F. Bensons novell med samma namn (originaltiteln är ”The Thing in the Hall”, men jag läste den först på svenska i Sigurd Hoels klassiska antologi Sällsamma berättelser från hela världen), eller i det som är fel, som clownen i Kings It. (Det kan ha varit gruppen Kebnekajse som hade ett skivomslag med ett fönster mitt i en blå himmel, ett skivomslag som skrämde barn: det där är fel.) En sak som har skrämt mig genom hela mitt liv är tanken på att se något sådant, att uppleva något som är fel, bevisar att det finns något övernaturligt och därigenom vänder upp och ned på allt. Något oförklarligt.

Sen var jag med om det. Det var sommaren 2009, en het solig sommardag; husets dörrar och fönster stod öppna och jag var ensam hemma. Jag låg i soffan i vardagsrummet och läste om slutet på Thomas Manns Doktor Faustus, en av mina livslånga favoritböcker. Den är alltså en Faust-variant, där Faust är tonsättare och säljer sin själ i unga år för att nå framgång. Allt övernaturligt i den är skildrat på ett sätt så att läsaren inte vet riktigt säkert … Slutscenen är inget mindre än ohygglig: Adrian Leverkühn, som Faust heter i boken, har syfilis i sista stadiet och spelar upp sitt nya verk för några vänner. Leverkühn skapar musik med influenser från Schönbergs tolvtonsverk och de plågade dissonanserna beskrivs så skickligt att man faktiskt känner djävulens närvaro när han kommer …

Faustus, första utgåvan
Den tyske tonsättaren Adrian Leverkühns liv, berättat av en vän.

Dit hade jag hunnit. När jag plötsligt hörde tunga steg på övervåningen.

Kom ihåg läget: soligt och hett och stilla, mitten av juli, mitt på dagen. Vi hade våra två katter redan då men de låg i skuggan och sov. Och de här stegen var inte katters smygande – de var grova, stadiga, otvetydiga. Och jag var helt ensam i huset. Jag ropade ”Hallå?” Stegen stannade.

Jag ropade igen. Ingenting.

Jag kände något som jag inte ville undersöka närmare, gick raskt ut på altanen och la mig där i stället. Läste ut boken. Familjen kom hem och jag berättade för dem. Mer dramatiskt var det inte, och märkligt nog blev jag inte särskilt rädd. Jag är också fullkomligt säker på att jag verkligen hörde tunga fotsteg, och på att de stannade när jag ropade. Oförklarligt. Inget liknande har någonsin hänt igen; hallucinationer har jag bara upplevt när jag var sprutfull av morfin efter hjärtstilleståndet; jag tror inte att det var inbillning.

Vad det kan ha varit har jag ingen aning om. Det är ett intressant exempel på att förflytta gränser. Så här: om någon, innan det här hände, hade frågat mig om jag skulle tro på övernaturliga saker efter en sådan händelse, så hade jag sagt ja. Fotstegen var extremt övertygande. Sedan hände det, och det räckte inte till för mig. Om jag hade sett något, så kanske jag hade blivit övertygad – inbillar jag mig nu. Men om jag läser om slutet av Faustus igen ska jag nog inte vara ensam hemma …

JDB: Vad får dig att krypa ner i sängen och gömma dig under täcket?
KG J: Någon som väntar på mig där. Rädsla skulle däremot aldrig få mig att gömma mig under täcket; jag skulle stirra med vidöppna ögon för att ha koll.

JDB: Har du några skelett i garderoben?
KG J: Ja, som vi alla. Inget färskt dock, tack och lov. Bara rena vita ben. Alls inget otrevligt … Men frågan påminner mig om en anekdot: jag gjorde vapenfri tjänst på Norrbottens Museum i Luleå 1977-78. Ett förråd skulle flyttas. Tillsammans med en vaktmästare transporterade jag mängder av föremål, saker och skräp. Bland annat ett mänskligt skelett, helt fullständigt – möjligen någon plastkopia, men jag minns inte säkert. Det nya förrådet låg i en källare, långt inne i en illa belyst kulvert som i sig var obehaglig; och ljusknappen inne i själva förrådet satt en halv meter från dörrkarmen. Så vad kunde vi göra? Det fanns givetvis inga som helst alternativ: vi riggade upp skelettet med en benig hand på ljusknappen. Lyckat skämt – fast kvinnan som kom dit, nervöst tittade in i mörkret, trevade, kände skeletthanden, och i nästa ögonblick såg den grinande döden i ansiktet när ljuset tändes, hävdade att hon hade hjärtproblem … Hon klarade sig, hur som helst. Tack och lov.

JDB: Otäckaste platsen du varit på?
KG J: Utan konkurrens: en bordell i Tallinn. Vi skulle egentligen till Murmansk, men fick inget visum, på grund av att vi skulle flyga med ett privatplan. Den redan inbokade piloten föreslog att vi skulle ta Tallinn i stället. Jag hade sett Killinggängets film och anade nog, men jag visste inte att två av oss fyra, de två mest viljestarka (och snart även den tredje) ville gå på strippklubb … som visade sig vara en bordell. De tre lät sig inte övertalas; jag följde skamset med; alternativet var att sitta ensam på hotellet klockan nio en lördagskväll, och jag intalade mig att ”alla upplevelser kan vara givande”. Jag hade fel. En avgrund öppnade sig för min blick, en nedgång till helvetet; någon utnyttjade inrättningens tjänster, vilket tog kanske en kvart, en stund som kändes som timmar; jag mådde fysiskt illa; en av tjejerna försökte prata med mig på stapplande engelska, men efter ett par repliker sa hon ”You don’t like here, no?” och jag sa ”I’m sorry”. Hon gav sig av mot bättre betesmarker. Om sådana etablissemang kan jag bara instämma med Kurtz: The horror.

JDB: Favoritmonster?
KG J: Christopher Lee som Dracula, närmare bestämt i Dracula: Prince of Darkness (1966; Dracula: mörkrets furste), Hammers andra Dracula-film. Dracula dog i den första filmen men hans slott finns kvar. Två intet ont anande engelska par hamnar i slottet och möts av den dystre betjänten Klove, som ger dem mat och logi. På natten letar en av dem efter något, får en ispik i nacken av Klove och hissas upp hängande med huvudet nedåt ovanför ett slags tråg … i vilket Klove häller ut vad som visar sig vara Draculas aska. Varpå han skär av halsen på offret, vars blod rinner ned i askan så att Dracula blir levande igen. Min kompis Stefan Bergström och jag bodde i Lillpite då men körde moped i 20-gradig kyla – en upplevelse som alla borde få vara med om – till Star Bio i Roknäs, ca en mil bort, för att se filmen … Den hantverksmässigt kyliga ondskan i att hänga upp någon upp och ned och skära halsen av dem liknade inget jag hade sett förr. Och även i den här filmen finns skräcken i det osedda. Dracula är bara i bild i en eller högst ett par minuter, mest ser vi hans rödsprängda ögon, men han styr allt som händer. Närvaro innebär att dominera en hel film nästan utan att synas. Det är kitschigt, i grälla färger, en klassisk Hammer-film. Det där klarröda blodet … Jo, och så monstret i första Alien-filmen förstås, inte minst när det kommer ut ur John Hurts bröst en gång till, i Space Balls, och börjar steppa på bardisken.

Dracula Prince ...
Moderniserat omslag. Men så länge det rinner blod från bokstäverna är allt som det ska.

JDB: Till sist, om du har något snällt att säga, vad säger du då?
KG J: Något snällt. Jag har levt med musiker så länge att jag har vant mig vid vänligheter inlindade i skyddande ironier. ”Det där var jävligt nära musik”, till exempel. Eller den mest glädjande och ärligaste recension jag har fått i mitt liv, av den numera avlidne jazzmusikern Allan Lundström när han hörde mig spela jazz första gången. Allans röst var extremt nasal och han sa ”Fan, du spelar ju riktigt fint. Det trodde jag inte om dig.” Sådana tvetydiga yttranden kan undslippa även mig ibland, men jag vill och försöker vara tydlig när jag ska vara snäll. Så tack för den här intervjun. Det har varit ett nöje. Eller med ett annat vanligt musikercitat: Tack och förlåt.