Jack Werner

Jag ställde frågor till några av Sveriges främsta skräckfilmsregissörer, arrangörer, musiker, bloggare, skribenter, entusiaster, skräck- och spänningsförfattare och konstnärer av mörk konst. Sakta närmade jag mig. Med darrande händer lossade jag repen och ledde upp dem för källartrappan. Håll er inomhus för nu har jag släppt bestarna lösa! ”Release the Beast”! Jack Werner viskar i ditt öra!

Jack_Werner_2014-11-06_001

JACK WERNER – Frilansjournalist

Creepypasta – Spökhistorier på internet

Creepypodden

JDB: Vem är Jack Theo Werner? 
JW: En 27 år gammal outbildad frilansjournalist som gillar starka stouts och sällskapsspel, och som bor på Reimersholme i Stockholm med sin flickvän. För ögonblicket äter han Æblechips från Urtekram, Sveriges orimligast rubricerade snacks från Sveriges orimligaste företagsnamn.

JDB: Vad skrämde dig som barn?
JW: En bok som hette ”Svenska spökguiden”. Den är skriven av Dan Höjer, som skrivit en hel drös mer eller mindre läskiga spöknoveller för barn (många illustrerade av fantastiska Hans Arnold) och illustrerad av Christina Alvner. Hennes teckningar skrämde vettet ur mig och jag tvingade mamma gömma boken, så att jag inte motvilligt skulle dras till den och sitta och svettas över den något mer. Framför allt en huvudlös riddare som gick omkring i en slottsruin minns jag som särskilt vedervärdig… I dag skulle boken troligen inte ha samma effekt på mig, varför jag aldrig mer kommer röra den. Man ska inte förstöra högkvalitativa minnesbilder i onödan.

JDB: Berätta om Creepypodden?
JW: Vårvintern 2015 hörde Caroline Pouron, en producent på Sveriges radio som jag träffat när jag gästade hennes tidigare arbetsplats Morgonpasset i P3, av sig med idén till podden. Hon hade läst min bok och noterat den stora upphetsningen bland Morgonpassets lyssnare så snart det pratades spökhistorier, och tänkte att det skulle gå att göra något av det hela. Jag började skissa på ett upplägg, hon högg ner det till hälften i running time (en klassisk konflikt mellan reporter och redaktör), och sommaren samma år släpptes första avsnittet.
I dag är det hyfsat stadigt SR:s tredje största podd, efter Sommar i P1 och P3 Dokumentär, och lyssnarnas entusiasm tog mig helt och hållet på sängen. Ofta när jag gjort något som fått lite beröm har jag förföljts av känslan att det bara egentligen är mediekollegor som bryr sig. Men Creepypodden är något helt nytt och för mig fantastiskt – det är framför allt ungdomar ute i landet som lyssnar. I en särskilt rolig bloggpost jag hittade skrev en ung tjej att en kompis hade uppmärksammat henne på appen ”Podcaster” som jag har lagt i onödigt-mappen eftersom att den inte går att ta bort och i den appen så hittade jag detta!!” Under texten låg en bild av Creepypodden, och det är den sortens lyssnare – som är så långt från medienörd på Södermalm man kan komma – som jag tycker är så oerhört häftigt att nå genom det här jobbet.

JDB: Har du någon särskilt historia som du tycker är extra creepy?
JW: En av mina äldsta favoriter är Ted the Caver, som jag i en förkortad version läste upp i avsnitt tio av podden. Jag tycker dess idé, utförande och upplägg är enastående, inte helt olikt en annan klassiker som heter The Dionaea House. Den är lite mer bisarr, men jävligt snyggt utgjord.
Annars tycker jag skräck på datorn ska betraktas som en genre i sig, och med den uppdelningen vill jag nämna såväl Youtubeserien Marble Hornets som spelet Amnesia som två riktigt bra skräckupplevelser.

JDB: Planeras det någon uppföljare på Creepypastaboken?
JW: På sätt och vis är boken jag jobbar med just nu – en bok om vandringssägner, propaganda, rykten och missuppfattningar som blir virala som kommer ut våren 2017 på Albert Bonniers förlag – en sorts andlig uppföljare. Där fokuserar jag ju dock inte på skräcken, men om jag känner mig själv rätt kommer den ändå bli svår att undvika. Någon renodlad uppföljare finns det emellertid inte för närvarande några planer på.

JDB: Vad händer efter Podcasten, kommer vi kanske att få se Creepy-teve med Jack Werner i framtiden? Eller finns det några andra planer du vill dela med dig av?
JW: Jag är alltid öppen för förslag! Min egen plan är att fortsätta med Creepypodden så länge som möjligt, och just nu väntar jag på SR:s besked om hur 2016 kommer se ut för podden. Men redan nu vet jag att ett sorts liveframträdande för podden, och ett sorts filmframträdande för boken, kommer dyka upp på scenerna någon gång under våren i år…

JDB: Har du varit med om något övernaturligt eller oförklarligt i ditt liv?
JW: Med stort missnöje och måttlös frustration är jag tvingad att svara nej på den frågan. Jag hade gärna själv haft en upplevelse att falla tillbaka på i mina funderingar på dessa ämnen, för då hade man kunnat ha en emotionell relation till dem och inte bara en trist och dammig intellektuell sådan. Men kanske kommer det allt eftersom – både min mamma och min mormor har haft märkliga upplevelser, och de kanske bara helt enkelt låter vänta på sig lite innan de går i arv.

JDB: Vad får dig att krypa ner i sängen och gömma dig under täcket?
JW: Den undermåliga källkritiken hos delar av svenska folket och den internationella trenden att sluta bry sig om fakta som inte stödjer den egna redan befintliga världsbilden. Men när det kommer till fiktionen, inte mycket nu för tiden. Jag har blivit så avtrubbad av min ständiga creepypastakonsumtion att jag inte längre riktigt kan se historierna som medryckande underhållning, utan faller hela tiden tillbaka i att läsa dem mer analytiskt. Kommer lyssnarna gilla detta, vad anspelar det på, hur kan man göra ut det i radioform. En genre jag aldrig har lyckats känna mig bekväm med är emellertid den rena goreporren – Saw-filmerna får förbli osedda. Inte ens den fåniga scenen där en snubbe får sin hälsena avklippt i Paris Hilton-kalkonen House of Wax kan jag se oberört, så känslig är jag för den här sortens rena smärtoskildringar.

JDB: Har du några skelett i garderoben?
JW: Säkert fler än jag kan komma på om jag ens hade en hel arbetsdag att fundera. Men spontant kan jag väl nämna perioden då jag som tonåring skrev puckade edgyheter på Flashback.

JDB: Otäckaste platsen du varit på?
JW: En fabriksbyggnad som inför rivning delvis hade plockats isär, men som ännu låg öppen och tillgänglig strax bredvid Årstabron i Liljeholmen, Stockholm. På sjunde våningen en höstnatt vandrade vi runt där, och i en gammal restauranglokal hittade vi en flygel vars klaviatur lät plågat som ett döende kreatur. Det var otäckt men också väldigt vackert. Annars finns det ett märkligt hus som jag brukar drömma om, där jag motvilligt alltid besöker ett rum som varje gång visar sig vara hemsökt. Vid de tillfällena i de där drömmarna har jag kommit närmast den autentiska och genomgripande förvirring som måste vara det som först slår en när man faktiskt ställs inför något övernaturligt.

JDB: Favoritmonster?
JW: Av folkloristiska skäl, och för att jag älskar hur han växte fram och byggdes upp, Slender man.

JDB: Till sist, om du har något snällt att säga, vad säger du då?
JW: Det jag tror personen jag vill vara snäll emot skulle bli allra gladast av att höra, och som jag åtminstone till hälften verkligen kan stå för.