Helena Dahlgren

Jag ställde frågor till några av Sveriges främsta skräckfilmsregissörer, arrangörer, musiker, bloggare, skribenter, entusiaster, skräck- och spänningsförfattare och konstnärer av mörk konst. Sakta närmade jag mig. Med darrande händer lossade jag repen och ledde upp dem för källartrappan. Håll er inomhus för nu har jag släppt bestarna lösa! ”Release the Beast”! Helena Dahlgren kastar sig emot dig med sina silverfärgade Laura Palmer-ögon.

helena

HELENA DAHLGREN – Författare, Bloggare & Skräcknörd

Dark Places

Helena Dahlgren –  Twitter

Helena Dahlgren – Instagram

Helena Dalgren – författarsida på Facebook

JDB: Vem är Helena Dahlgren?
HD: Helena Dahlgren föddes i Stockholm för 36 år sedan, någon vecka innan Ian Curtis lade Iggy Pops The Idiot på skivspelaren och hängde sig i sitt radhus i Macclesfield, England. 2001, på en Creative Writing-kurs avslutade hon ett prosalyriskt stycke med raden ”I am as old as Ian Curtis is dead”, vilket fick hennes lärare att göra en smiley i marginalen och i enskilda samtal uppmana henne att fortsätta skriva tills hon hittat något bortom det tvångsmässiga refererandet att ta upp. Försommaren 2016 utkom Helena Dahlgrens debutbok 100 hemskaste, som kan beskrivas som 100 nyanser av tvångsmässigt refererande till litteratur och popkultur. Helena Dahlgren har inte ännu skickat en bok till sin gamle lärare, men funderar på det.

Utöver det tvångsmässiga refererandet, som innan 100 hemskaste skett på ett antal bokbloggar (först en Skunkdagbok med det Morrisseyosande namnet The Girl Least Likely To, därefter en kortlivad blogg med samma namn följt av Bokhora och, slutligen, Dark Places), skriver Helena Dahlgren även skräcknoveller. ”Kallelsen”, ”Salamandertider”, ”Lady Lazarus” och ”#nofilter” finns utgivna som e-noveller av MIX Förlag – den förstnämnda finns även inläst som ljudnovell på Bonnier Audio.

Helena har även skrivit om sitt lätt Annie Wilkes-artade möte med Stephen King i en Tescobutik i Essex i första numret av Norstedts Album, som hon var redaktör för tillsammans med Johanna Lindbäck, Johanna Karlsson, Jessica Björkäng och Johanna Ögren. Hon har en fil kand i engelska och litteraturvetenskap från Stockholms universitet och arbetar idag som civilanställd handläggare på Polisen. Utöver det modererar hon författarsamtal, bland annat på deckarfestivalen Crimetime Gotland, och kommer i höst kuska land och rike runt (nåja) och prata om 100 hemskaste och skräcktipsa i största allmänhet. Hon bor i Tyresö, i ett bostadsområde som kan skryta med hela TVÅ omnämnanden på en brottsplatsutställning på Polismuséet, med tvillingdöttrar och två katter och älskar kolhydrater, att sträckkolla HBO-serier, lyssna på alt country och läsa i badet.

(Så konstigt att skriva om sig själv i tredje person. Fast rätt kul, upptäckte jag nu.)

JDB: Vad skrämde dig som barn?
HD:
Nästan allt, faktiskt. Jag minns inledningen till August Strindbergs Tjänstekvinnans son, beskriver inte han sig själv som ett räddhågset barn, ett ängsligt barn? Något åt det hållet i alla fall? Jag var skraj för allt från bensinmackar (tänk om någon tjuvrökte precis när vi tankade och hela macken skulle explodera), att smittas av aids via myggor (ihärdig urban legend under 80-talet), hundar (KAN ha att göra med att jag läste Cujo som nioåring…), tanken på att alla jag älskade egentligen var rymdödlor (tack för den, V!), cancer, bilolyckor, pedofiler i vita skåpbilar, män med mustasch (tills jag upptäckte Freddie Mercury), vattensnokar i sjön Väringen, sexorna i Sofiebergsskolan, Tjernobyl, häxan i Snövit… Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Faktum är att jag skriver mycket om min barndoms skräckupplevelser i 100 hemskaste eftersom det går en röd tråd från urskräcken, så att säga, till dagens skräckkonsument. Tilläggas bör att mina fiktiva skräckupplevelser redan som barn gav mig både njutning, verklighetsflykt och, trots allt, mod. Jag är fortfarande jävligt feg IRL, men kan läsa om det mesta bara jag slipper verkligheten. Verkligheten är alltid värst.

v2
Ur serien V (1983-84). Jane Badler som den ondsinta rymdödlan och ledaren Diana.
(JDB) Utåt sätt ser hon ut som en ”vanlig” människor. Men innanför människohuden gömmer sig reptilskinnet, som skrämde slag på en hel generation tv-tittare på åttiotalet.     

JDB: Berätta om Orkidépojken.
HD:
Åh, vågar jag…? Det är nämligen work in progress just nu, tänk om jag jinxar? Nå, Orkidépojken är en kortroman som förhoppningsvis kommer att se dagens ljus om ganska exakt ett år, på Constant reader. Det är en mörk coming of age, möjligen YA, som utspelar sig i min hemkommun Tyresö och den är djupt påverkad av Twin Peaks mytologiska värld. Uppväxt, vänskap, ensamhet, mörker, förortstristess, drivhusblommor (jag älskar 1880-talets dekadenslitteratur, liksom enslingen Harold Smith i andra säsongen av Twin Peaks), faghagliv och Amy Winehouse. Med mera. Det lär bli en övernaturlig touch också om jag känner mig själv rätt… Det är jättekul att bygga upp en egen mytologisk värld utifrån såväl fiktioner jag älskat som min omedelbara hemmiljö och minnet av att vara nitton och växa upp i Tyresö (det känns inte alls länge sedan, särskilt inte när jag skriver). Men det är också jäkligt läskigt att skriva längre (skönlitterärt) för första gången, få allt att hålla hela vägen, introducera olika karaktärer, få läsarna att vilja stanna kvar etc. Jag kommer att bli lättad när jag lämnat råmanus vid årsskiftet, kanske är det först då jag vågar tänka att det BLIR en roman. Jo, jag är lite vidskeplig av mig. Vi får väl se detta som kbt.

JDB: Och berätta om 100 hemskaste.
HD: 100 hemskaste (Modernista) är en extremt personligt hållen skräckguide där jag listar mina 100 bästa, och värsta, skräckupplevelser från litteraturens och populärkulturens underbara värld. Det började som ett bloggprojekt på min blogg men blev en bok när förlaget hörde av sig ganska kort in på 100-listan. Om jag får säga det själv blev det en himla fin bok, jag blir glad av att se den i bokhyllan. Min tanke är att den ska passa både skräcknovisen och den inbitna nörden, och att den ska vara kul att bläddra i. Förutom de över hundra tipsen finns även ett förord och efterord där jag pratar en hel del om skräckens mekanismer, en lång litteraturlista, referensbibliotek samt omslagsbilder som jag handplockat. Jag vill att det ska vara nördens svar på coffeetable-bok, man får gärna ge bort den i present. Lars Sundh har formgivit och Marcus Stenberg har illustrerat med svartvita fotografier.

dahlgren_100_hemskaste_omslag_mb_0
Blurb från Johannas Deckarhörna: ”100 Hemskaste är en riktig pärla. Att vägledas av mörkrets furstinna Helena Dahlgren in i skräckens värld är som att kliva in i ett stort och till brädden fyllt museum med en riktigt påläst och engagerad guide.” 

100 Hemskaste – på Modernista.se

JDB: Planerar du att skriva fler böcker med eminenta skräcktips?
HD:
Det vore jättekul! Älskar formatet och har definitivt mer att bjuda på.

JDB: Vad smider du för planer för framtiden?
HD:
Jag skriver som sagt på Orkidépojken just nu, och så kommer några av mina texter – en sorts Best Of från alla mina bloggar – att ges ut som e-singlar på Modernista om ett tag. Min partner Marcus Stenberg gör omslagen till dem och det kommer att bli skitsnyggt!

JDB: Du skriver noveller också. Läst någon grym skräcknovell på sistone?
HD:
I slutet av sommaren läste jag om en all time fave när det gäller skräcknovellsamlingar, Stephen Kings första novellsamling The Night Shift från 1978 (Dödsbädden på svenska). Bara inledningen (som jag inspirerats av till 100 hemskaste) är värd pengarna, men här finns också några riktigt sköna skräckpärlor. Jag älskar Kings noveller.

JDB: Vilken film får dig att darra och gnissla tänder (eller skrika av välbehag)?
HD: E
xorcisten är en sådan där klassiker som det liksom inte GÅR att tjata sönder, tycker jag. När demonen Pazuzu dyker upp i en halv sekund, inklippt som en blink and you’ll miss it-subliminal mindfuck, skriker jag rakt ut. Varje gång. Pazuzu dyker faktiskt upp i Orkidépojken

Älskar berättelser om demonbesättning över huvud taget.

eileen-dietz_pazuzu_the-exorcist
Ur Exorcisten (1973) efter William Peter Blattys roman.
(JDB) När demonen Pazuzu visas sig hoppar vi en meter. Ansiktet tillhör skådespelerskan Eileen Dietz som i skrivande stund har haft 82 roller i sin karriär varav 47 i skräckfilmer, enligt imdb. 

JDB: Nämn en bok som ger dig gåshud.
Åh, det finns ju hur många som helst, men en bok som jag gärna lyfter fram är Peter Straubs Ghost Story (Gengångare) på svenska. Jag pratade med Johan Theorin och Mats Strandberg om den på Crimetime Gotland häromsistens och vi var överens om att den är gravt underskattad. En av tidernas bästa spökhistorier, så mästerligt berättad. Jag får gåshud bara jag tänker på namnet Eva Galli.

JDB: Vilken tycker du är den otäckaste kvinnliga fiktiva karaktären?
HD:
Laura Palmers shadow self i Twin Peaks, sista avsnittet. När hon rusar mot kameran och skriker med silverfärgade ögon. Scenen blir extra otäck om man kan historien kring Laura, vad hon utsattes för innan hon mördades.

laura-palmer-oh-shit
Laura Palmer!

JDB: Vilken tycker du är den otäckaste manliga karaktären?
HD:
Jag har inte full koll på Pennywise the Clowns könsidentitet, men Tim Curry som spelade honom i filmatiseringen av IT är i alla fall en man, så jag säger Pennywise. Grymt jobbat av honom (och Stephen King) att ge upphov till en helt ny fobi: coulrofobi, aka clownfobi!

JDB: Vad är det skräcknördigaste man kan göra?
HD:
Har du sett klippet där en kvinna kliver in i en bokhandel i New York utklädd till Annie Wilkes i Lida och frågar efter böcker av Paul Sheldon? (Se klippet här) DET är rätt skräcknördigt. Annars får man väl (förhoppningsvis) rätt höga skräcknördpoäng om man skriver en bok om skräck… Kanske i synnerhet om man inleder boken med att sno Stephen Kings dedikation till sin dotter Naomi från Pestens tid och applicera på sina egna döttrar.

JDB: Är det något särskilt boksläpp, filmpremiär eller teve-serie du ser fram emot 2017?
HD: Jag älskade Michelle Pavers polarskräckis Evig natt (nummer 26 på 100 hemskaste… hmm, jag skulle nog placerat den högre upp, inser jag nu) och är oerhört pepp på hennes nya spökhistoria om en expedition till Himalaya som utkommer nu i höst. Och så är jag sjukt nyfiken på det nya bidraget till Blair Witch Projects universum, The Woods. Och nya säsongen av The Affair, även om det inte är skräck.

michelle-paver-book-cover-for-thin-air-2016
Pepp!

JDB: Till sist, om du har något snällt att säga, vad säger du då?
HD:
Nu har jag ju redan outat mitt ohälsosamma intresse för Stephen Kings familjemedlemmar, så varför inte fortsätta på det temat? Kings mamma brukade tydligen – detta framgår i ett av alla för- och efterord som jag älskar att läsa – säga ”If you don’t have anything nice to say, don’t say anything at all.” Jag kan, med viss reservation, hålla med damen ifråga, det finns nog med elakheter i världen, folk som ”bara är ärliga” (fan vad jag hatar sådana människor). Alltså säger jag BARA snälla saker! Jag ÄR snällhet, med en skräcktwist! Du får citera mig där.

Och på tal om: tack snälla för att jag fick vara med! Jätteroliga frågor.