Hanna Lans

Jag ställde frågor till några av Sveriges främsta skräckfilmsregissörer, arrangörer, musiker, bloggare, skribenter, entusiaster, skräck- och spänningsförfattare och konstnärer av mörk konst. Sakta närmade jag mig. Med darrande händer lossade jag repen och ledde upp dem för källartrappan. Håll er inomhus för nu har jag släppt bestarna lösa! ”Release the Beast”! Hanna Lans står och kikar in genom ditt nyckelhål!

Hanna Lans

HANNA LANS – Författare

Hanna Lans – Författarsida på Facebook
Hanna Lans – Blogg
In i evigheten – på Bokus

JDB: Vem är Hanna Lans?
HL: Hanna Lans är en ganska seriös 45-åring som tycker att det mognaste vi som människor kan göra, är att behålla barnet inom oss. Det finns ingen som är så seriös som ett barn och inte heller någon som är så på det klara med vilka de är, som ett barn. Behåll barnasinnet och du behåller din mogenhet och seriositet!

JDB: Vad skrämde dig som barn?
HL: Detsamma som skrämmer mig nu: Mördare och döden. Intimt sammankopplade med varandra, så kanske är jag egentligen endast rädd för döden. Kanske är det därför jag är så fascinerad av spöken …?

JDB: Har du varit med om något övernaturligt eller oförklarligt i ditt liv?
HL: Ujujuj, jodå, så det räcker och blir över.

JDB: Berätta om In i evigheten.
HL: Det här blir en fortsättning på frågan innan eftersom grunden till romanen är händelser från huset jag skriver om. Jag och min sambo köpte huset 2009 och omedelbart förstod jag att det inte skulle bli helt lätt att leva i det … Det fanns ett konstigt dis i flera av rummen och när jag svor (vilket jag gör på tok för ofta …) så sattes vattnet på, en käpp slängdes iväg och det gjorde även en skruvmejsel mm. Jag blev puttad nerför en trappa (ja, jag kände handen som puttade) och jag såg en icke levande kvinna stå i en av våra hallar. Då blev jag en smula nervös måste jag medge, och ringde därför runt till vänner för att se om någon hade ett medium att rekommendera. Det visade sig att det fanns det, och en dag kom hon dit med en elev. De var där i tre timmar och visste inte adressen de skulle till förrän samma dag som de skulle till mig. Deras berättelser om mitt hus blev startskottet till ”In i evigheten”. Nästan allt som mediet i boken säger, är det som det riktiga mediet och hennes elev pratade om när de var hemma hos oss. Sidovinden finns i verkligheten och är ett ganska stort utrymme om ca 10×2 meter fyllt med böcker, stora lådor och annat. Längst in hittade mediet ett dolt skåp med ultrareligiös litteratur. I den gamla tvättstugan hittade jag en bibel från 1800-talet med många passager i texten understrukna. Dessa understrykningar finns med i boken. Mycket är alltså autentiskt i boken. Det kan inte bli så mycket mer scary än så, eller hur? Även familjekonstellationen är autentisk med en dotter som dog i tuberkulos uppe i sommarrummet. Om de tillhörde ett hemligt sällskap som lurat döden, det ska jag däremot låta vara osagt.

in_i_evigheten

JDB: Blir det fler spökromaner?
HL: Jajemensan! Håller på att slutföra en fristående uppföljare till ”In i evigheten”. Den utspelar sig delvis i Billdal precis som den första, men mest på Styrsö där en soldat från andra världskriget kontaktar Vicky från andra sidan för att få hjälp med något han har oavslutat.

JDB: Vad har du för litterära förebilder?
HL: Här sticker jag ut hakan och säger Dan Brown! Som författare är det inte helt legitimt att ha populärförfattare som litterära förebilder, men det har jag. Jag älskar hans korta kapitel och höga tempo och ytterst få dialoger. Han har heller inga transportsträckor. När jag skriver så skriver jag för att underhålla, och det tycker jag att han gör väldigt bra.

JDB: Vilket rum i det stora hemsökta huset ska man undvika? Och varför?
HL: Det stora sovrummet på övervåningen kan man försöka att inte ha som just sovrum. Det går inte att placera sängen på något annat sätt än att det står till stor del i currykrysset, och att ha en säng som skakar var och varannan natt är lite påfrestande. Man blir också väldigt kraftlös av currykryss, och när man ska sova vill man ju göra det för att bli utvilad. Nej, jag trodde verkligen inte på currykryss innan mediet kom på besök till oss, men hon pekade ut det exakt, och när jag tvingade min sambo att ställa sig i det (han var inte hemma när hon och eleven var där) fick han omedelbart migrän och blev sorgsen och helt kraftlös. Innan jag såg hans plötsliga förändring var jag fortfarande lite skeptisk, men där och då förändrades det.
(JDB: Men hej, vad är currykryss?  Läs mer här.)

JDB: Vad får dig att låta lampan var tänd på natten när du ska sova?
HL: Absolut ingenting. Allt som är läskigt på natten är även läskigt i fullt dagsljus. Jag är en förbluffande rationell person (kan man kanske inte tro när jag pratar om spöken och currykryss …) och förstår därför att mörker i sig inte är farligt.

JDB: Har du några skelett i garderoben?
HL: Inte ett enda. Jag är en sanningssadist av rang, och klarar inte av hemligheter. Å andra sidan kanske jag borde skapa ett för att vara lite mer intressant?

JDB: Kusligaste platsen du har varit på?
HL: Ett ghetto i San Fransisco. Fullt med levande döda, det var oerhört drabbande. Men vad gäller övernaturligheter, så är mitt gamla hus helt klart i topp. Att faktiskt kunna se en död person som rör sig genom ett hus, det var rejält jävla creepy.

JDB: Vad ser du fram emot 2017?
HL: Att ge ut bok nummer fyra, att hyra ut mitt hus hela sommaren och istället tillbringa semestern utomlands, kärlek och öppenhet.

JDB: Till sist, om du har något snällt att säga, vad säger du då?
HL: Jag brukar vara bra på att ge folk komplimanger, men det verkar snart vara förbjudet i Sverige. Det är synd. Jag tror att vi får en trevligare värld om vi alla vore mer öppna för att både ge och få komplimanger. Det finns alltid något gott att säga om alla, och det behöver ju inte endast röra sig om utseendet.