Anders Jakobson & Hans-Åke Lilja – Följeslagarna

Jag ställde frågor till några av Sveriges främsta skräckfilmsregissörer, arrangörer, musiker, bloggare, skribenter, entusiaster, skräck- och spänningsförfattare och konstnärer av mörk konst. Sakta närmade jag mig. Med darrande händer lossade jag repen och ledde upp dem för källartrappan. Håll er inomhus för nu har jag släppt bestarna lösa! ”Release the Beast”! Anders Jakobson & Hans-Åke Lilja knackar på hos dig, strax efter solnedgången. 

lilja
Hans-Åke Lilja

anders-hylla
Anders Jakobson

ANDERS JAKOBSON & HANS-ÅKE LILJA – Grundare av FÖLJESLAGARNA och livslånga KINGFANS

Följeslagarna – en samlingsplats för svenska Stephen King-fans

Lilja´s Library – The World of Stephen King

JDB: Berätta om Följeslagarna?
AJ: Följeslagarna började med en papperskorg på Komvux i Örebro. Jag gick där runt 1996 och nyttjade skolans datorer för att söka information om Stephen King. När jag gick ut ur en datasal sneglade jag av någon anledning ned i en papperskorg och såg Kings namn på några slängda utskrifter. Jag fiskade upp dessa och kunde dra slutsatsen att det var utskrifter av något slags nyhetsbrev där folk diskuterade King på engelska. Jag sparade papprena med ambitionen om att söka upp dessa människor för diskussioner när jag hade skaffat internet hemma. När det väl skedde gick jag med i nyhetsbrevet SKEMERs (Stephen King Emailers) och hittade några svenskar bland raderna, bland annat då Lilja som till råga på allt bodde i samma stad. Vi tog kontakt privat och blev vänner. SKEMERs var bra men diskussionerna blev allt mer och mer off topic och vi började bolla med tanken om att göra en egen variant för Sverige och de som förstod svenska. Efter att ha stött och blött idén kom vi fram till ett format och ett namn. Följeslagarna var initialt ett veckomässigt mailutskick med nyheter, artiklar, recensioner, annonser och lite allt möjligt. Vi sökte upp ett femtontal personer som fick bli de första medlemmarna och sen rullade det på. Vi gjorde en enklare hemsida som komplettering men fokus var på nyhetsbreven. De första åren var otroligt ambitiösa där vi la ned kanske mer tid än nödvändigt, men det var kul och responsen var mycket bra. Medlemmarna ramlade in och så småningom passerade vi 1000-strecket. Tyvärr blev det ohållbart att skickat ut något varje vecka så vi gick ned till varannan och sedan en gång i månaden. Vi hade skrivit otroligt mycket att det inte fanns så mycket mer att berätta förutom nyheter och recensioner. Dessutom hade våra liv förändrats på olika vis att det inte fanns samma tid längre. Till slut gled Följeslagarna in i en dvala där vi var tvungna att ändra formatet för att kunna fortsätta. Nyhetsbrevet lades ned, vi lanserade en matigare hemsida med en nyhetsblogg och vi startade en sida på Facebook som primär kommunikationskanal. Det blev en bra lösning och i dag flyter verksamheten på utan bevär. Ambitionen har alltid varit att leverera relevant och korrekt information om King till svenska fans och det har vi klarat av sedan 1998. Vi närmar oss alltså 20-årsjubileumet (om man höftar lite), så det här är ett intresse vi hållit igång under en ganska stor del av våra liv.

JDB: Kommer du ihåg din första Stephen King bok? Vad du tänkte om den?

HL: Min första bok var ”Carrie”. Jag var 13 år, året var 1983 och det var julafton. Jag fick den för att mina föräldrar tyckte att jag skulle läsa mer och för att jag skulle ha något att göra (så jag inte tjatade om de andra julklapparna) under dagen. Jag fastnade inte direkt men sen i skolan skulle vi läsa och jag hittade ”Cujo”. Omslaget (det med en hemsk hundkäft på) såg så häftigt ut att jag tog den mycket därför. Men när jag läst den var jag fast och började ta mig igenom allt av King jag kunde hitta.

Brian De Palma's Carrie
Ur filmen ”Carrie” från 1976 av Brian De Palma med Sissy Spacek i titelrollen – efter Stephen Kings roman från 1974.

AJ: Jag var också 13 år gammal när jag läste min första Kingbok 1986. En klasskompis hade några titlar i sin hylla och jag valde ut ”Cujo”. Lite oklart varför, kanske för att den var mest känd (i och med filmen) bland de han hade, eller för att den var lite tunnare än de andra. Men det blev den och det var min första kontakt med litteratur för vuxna och uppenbarligen tyckte jag om den eftersom det var början på en livslång (minus 13 år) kärlek. Strax efter jag hade läst ut den såg jag filmatiseringen, så både min första Kingbok och Kingfilm var ”Cujo”.

cujo-stephen-king-signet-nal-aug-1982
Cujo från 1981. Den rabiessmittade Sankt Bernardshunden är så lång ifrån Båtsman på Saltkråkan man kan komma. 

JDB: Vad är ditt starkaste (och kanske mest skrämmande) Stephen King minne?

AJ: Mitt starkaste minne är från februari 1987 då jag kom hem från skolan och hittade ett kuvert med avsändare ”Stephen King, Bangor, ME” på köksbordet. Jag och ovan nämnda klasskamrat hade på småtafflig engelska knåpat ihop ett brev som vi skickat till King via hans dåvarande förlag Penguin någon månad tidigare och att få ett handskrivet kort tillbaka var något alldeles extra. ”To Anders and Johan – Thanks for your kind letter, stay well” och så hans signatur och datum. Självklart skrev vi tillbaka på en gång och påpekade att vi faktiskt var två personer och därför behövde två autografer och en månad senare fick vi två klisteretiketter med hans signatur. Detta var 1987 och King hade uppenbarligen tid att svara på fanbrev från fjuniga tonåringar i Sverige.

HL:Jag har ett liknande minne som det Anders berättar om. Jag fick ett signerat kort från King och detta var hur stort som helst. Men det som verkligen etsat sig fast är när jag skulle göra min första intervju med King per telefon. Jag kommer aldrig glömma när jag hörde ”Hello Hans? Steve King…” i luren. Jag får fortfarande idag, nästan 10 år senare gåshud när jag tänker på det.

JDB: Förutom det självklara, att Stephen är en extremt produktiv författare och har skrivit en mängd moderna, välskrivna och odödliga klassiker – varför tror du att King har blivit är så populär?

AJ: Det brukar oftast handla om att han är så otroligt duktigt på att skapa trovärdiga karaktärer som man lär sig att älska eller hata, beroende på vad de har för funktion i historierna. King är enormt skicklig på att ge liv åt hela samhällen med mängder av karaktärer, till exempel ”Pestens tid”, ”Staden som försvann”, ”Under kupolen” och så vidare. Han är också en väldigt bra berättare och gillar att låta sina karaktärer berätta berättelser, vilket emellanåt kan gå till överdrift. Sen är det lätt att som ung läsare hitta in i hans böcker för att de är läskiga, medan man med åren kan hitta helt andra kvaliteter i hans texter beroende på att man blivit äldre, fått egna erfarenheter och enklare kan relatera till sådant som är helt främmande när man är ung. Just därför gillar jag att läsa om äldre böcker eftersom man oftast får ut något nytt av historierna.

HL: Jag håller med Anders. Dessutom har han förmågan att ta något vardagligt som man känner igen sig i och sen förvandla det till något hemskt. I grund och botten handlar det om att han är en bra historieberättare som har förmågan att berätta en bra historia…om och om igen.

JDB: Vilken ondsint karaktär från Stephen Kings värld vill du minst träffa på i verkliga livet? Och varför?

HL: Ja, det finns ju gott om hemska karaktärer i Kings böcker och han kan ju verkligen konsten att göra dem obehagliga. Men jag väljer nog någon av de mer realistiska. T.ex. vore det hemskt att hamna hos Annie Wilkes från ”Lida” eller Brady Hartsfield från ”Mr Mercedes”-trilogin.

misery-kathy-bates
Ur filmen ”Lida” aka ”Misery” (1990), regi Rob Reiner, efter Stephen King bok (1987). Kathy Bates vann en välförtjänt Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll för sin rolltolkning av Annie Wilkes (en författares värsta mardröm) .

AJ: Utöver de traditionella monster King fått till så har han ju skapat en stor mängd mänskliga monster, riktigt vidriga personer och psykopater som man mycket väl skulle kunna träffa någon sorts variant av i verkligheten. Det är ju läskigt, men jag drar nog till med Det i alla fall. Mest känd i clownskepnad med Det är ju en sorts ond kraft som kan ta vilken skepnad som helst, oftast utifrån vad man är som mest rädd för. I mitt fall skulle det nog betyda att Det kom mot mig som en gigantisk spya och det vore ju inte alls kul…

pennywise-the-clown
Ur miniserien ”Det” aka ”It” (1990) efter Kings bok (1986).  Den oförglömliga clownen Pennywise (ingen man vill träffa i verkligheten) spelad av Tim Curry.
Trivia: Det ryktades att Alice Cooper var tänkt som rollen som Pennywise från början.

JDB: Okej! Ge mig din Stephen King topp-3.

HL: ”Maratonmarschen”, ”Det mörka tornet” -serien och ”Det”…just nu.

AJ: Våra favoriter är snarlika men jag säger ”Talismanen” i stället för ”Det mörka tornet”-serien, mest för att begränsa mig till specifika böcker.

JDB: Finns det någon bok eller novell som inte blivit film eller tv-serie som ni önskar blev det?

HL: ”Maratonmarschen”.

tumblr_mqia3veuvz1sp4nfqo1_1280
Maratonmarchen ”The Long walk” (1979) av Stephen King (eller som pseudonymen Richard Bachman). (Även en av JDB:s absoluta King-favoriter.)

AJ: Här kan jag bara hålla med, ”Maratonmarschen” är en facinerande och riktigt bra historia, men den är kanske inte helt filmmässig. Jag skulle även vilja se en riktigt bokstavstrogen filmatisering av ”Talismanen”. Den har varit på gång vid flera tillfällen men de manus som läckt ut har varit rena avrättningarna av originaltexten så det är bara tur att den inte gjorts.

JDB: King är ju kungen, men vilka fler skräckförfattare har du på din måste-läsa-lista?

HL: Jag har tyvärr inte så mycket tid att läsa som jag önskar så det blir inte tokmycket annat än King och lite lättare biografier men Joe Hill och John Ajvide Lindqvists böcker försöker jag läsa så snart jag kan/hinner efter att de kommit ut.

AJ: Jag läser heller inte så mycket renodlad skräck vid sidan av King, men John Ajvide Lindqvist läser jag allt av. Han beskrivs ju ofta som ”Sveriges Stephen King”, vilket får ses mer som en beskrivning av framgången snarare än stilen. De är ju inte speciellt lika, förutom att båda är duktiga på att ta vardagliga saker och placera dem i ett rysligt sammanhang. Ajvide Lindqvist har ju dessutom förmågan att kännas jätte-svensk i sina skildringar och det tilltalar mig mycket.

JDB: Mycket är på gång, böcker, filmer och tv-serier: boken ”Sleeping beauties”, biografin ”Heart in suspension”, nyinspelningen av ”Det”, tv-serien ”The Mist”, ”The Dark Tower” filmen och remaken på ”The Stand” – med mera, med mera. Vad ser du fram 2017? Och i framtiden?

HL: När det gäller böcker så är ju ”Sleeping Beauties” otroligt spännande. Det är första gången Owen och Steve jobbar ihop och det kan antingen vara en skräckis som Steve skriver eller en mer dramabok som är mer i stil med Owen, eller kanske en blandning. Så det bli riktigt spännande. När det gäller filmer så är definitivt nyinspelningen av ”Det” den som lockar mest. Från de bilder man set ser det verkligen ut som om detta kommer bli succéer. När det gäller  ”The Dark Tower” är jag ordentligt kluven. Å ena sidan är det kul att det äntligen händer men efter att ha läst det jag läst om den och sett det jag sett så tror jag tyvärr att detta kan bli en riktig flopp. Jag hoppas jag har fel men tyvärr tror jag inte det. ”The Mist” är jag neutral inför. Den kan definitivt funka men den kan lika gärna floppa ordentligt.

pennywise-clown-stephen-king-it-1
Den kommande Det med Bill Skarsgård som Pennywise.

AJ: ”Det” och ”The Dark Tower”, tveklöst. Båda har stora chanser till att bli riktigt bra filmatiseringar, även om ”The Dark Tower” blir en annorlunda sådan – både för Kingfans och vanligt folk. Boken ”Sleeping Beauties” som King skrivit tillsammans med sin son Owen är givetvis spännande också då vi i dagsläget inte vet speciellt mycket om den. Sannolikt kan pappa King även klämma ur sig ytterligare en bok under året. ”The Stand” är väl dessvärre inte aktuell för 2017 men jag hoppas verkligen att det projektet blir av. I övrigt är det lite svårt att sia om framtiden. Det blir ju ytterligare en ”Det”-film och sen får väl intresset avgöra om ”The Dark Tower” får en fortsättning. ”The Mist”-serien har jag väldigt svårt att känna någon vidare glädje för. Dels för att filmen som kom för ett antal år sedan hör till de bättre filmatiseringarna och dels för att jag inte gillar när Kings böcker förvandlas till evighetslånga tv-serier utan bestämda slut, samt att jag hellre ser att man lägger tid och energi på att filma något som tidigare inte filmats.

JDB: Sist men inte minst. Hur var det att träffa King?

HL: Som jag ser det har jag träffat King på tre olika sätt. Det ena var via telefon. Två gånger har jag intervjuat honom och vi pratade i mellan 30-45 minuter varje gång. Här gavs det tid att prata och gå lite djupare in på saker och ting. Det andra sättet är de tre gångerna jag mött honom under lite längre tid. Vi pratar om runt 5 minuter men man ändå hinner byta några ord och ta en bild. Detta var dels på en pressträff och en presskonferens i London när han var där och gjorde reklam för boken ”Lisey’s Story” och dels i Hamburg när jag fick en inbjudan till ett ”Meet & Greet” innan hans framträdande i samband med att ”Doctor Sleep” släpptes. Tredje och sista sättet är vid regelrätta signeringar och det har jag lyckats avverka tre stycken, alla i London. Alla dessa möten är speciella. Att sitta och snacka med King i telefon är svårt att beskriva. Att ta en bild är ju det ultimata minnet och att köa och känna spänningen bygga upp nu närmre man kommer har även det sin speciella charm och alla dessa möten ligger mig otroligt varmt om hjärtat.

kingliljahamburg2013

AJ: Jag har träffat King fyra gånger vid tre tillfällen. De första tre var när han besökte London i samband med ”Lisey’s Story” november 2006. Först vid en signering i en bokhandel då jag fick tio sekunder i hans närvaro och klämde ur mig något om att jag åkt ända från Sverige, sedan några timmar senare vid ännu en signering efter ett framträdande där jag ställde en fråga utan att få svar. Dagen efter var vi på förlagsfest och då fick jag och Lilja några minuter med karln och det var helt absurt. Till skillnad från de sekundkorta mötena vid signeringarna var detta mer på riktigt även om mötet givetvis försvann ur Kings närminne lagom till nästa handskakning. För mig var det otroligt stort. Fjärde och senaste gången var i november 2013 då vi återigen fick gå på förlagsfest med King, denna gång i Hamburg i samband med ”Doctor Sleep”-släppet. Även om det inte var samma kick som i London så var det givetvis trevligt att trycka karlns hand och posera bredvid honom på bild. Självklart fantiserar jag om att få ha ett riktigt möte med honom och föra ett samtal under flera timmar, men man får vara glad för det lilla!

anders-king-hamburg2013