Sonny Laguna

Jag ställde frågor till några av Sveriges främsta skräckfilmsregissörer, arrangörer, musiker, bloggare, skribenter, entusiaster, skräck- och spänningsförfattare och konstnärer av mörk konst. Sakta närmade jag mig. Med darrande händer lossade jag repen och ledde upp dem för källartrappan. Håll er inomhus för nu har jag släppt bestarna lösa! ”Release the Beast”! Sonny Laguna stirrar in i dina ögon.

11148792_10153278723266475_4139641450416652860_n

SONNY LAGUNA – Producent, Regissör, Manusförfattare, Klippare & Grafiker

Sonny Laguna – Imdb

Stockholm Syndrome Film – Facebook

JDB: Vem är Sonny Laguna?
SL: Hej! Jag heter Sonny Laguna, är 32 år, boendes i Knivsta. Har haft film och 3D-grafik som min stora glöd sedan tonåren och har spenderat de senaste sju åren med att göra långfilm helt utan finansiellt stöd med mina barndomskompisar Tommy Wiklund och David Liljeblad. Vår gemensamma dröm är givetvis att jobba med film på heltid och kunna ha kreativ frihet. Mina yrkesroller i just filmvärlden innefattar manusskrivande, regi, producent, klippare och grafiker.

JDB: Vad skrämde dig som barn?
SL: Som barn så var jag nog rätt lik de flesta, var mycket rädd för mörkret när jag skulle sova och även rädd för monster under sängen. Jag hade alltid min dörr på glänt så ljus strilade in och även ljud från exempelvis TV-tittande i ett närliggande rum. Det var ganska lätt att elda på fantasin när det väl knakade till under sängen eller liknande, även om jag aldrig hade några belägg för just dom rädslorna. Men någonstans tror jag ändå att jag tyckte det okända och mörkret var spännande. Jag har alltid fascinerats av skog, att det är ett så levande och unikt landskap, nästan som en fantasivärld som utspelar sig parallellt med våran.

JDB: Berätta om We are monsters?
SL: Långfilmen ”We Are Monsters” är våran fjärde långfilm och började som idén ”Revenge”. Det skulle bli en klassisk hämndhistoria där en kvinna blir utsatt för en typisk vanlig persons grymhet. Det visade sig i manusprocessen att vi var mer intresserade av att berätta om människorna i sig och framför allt karaktären Jims idé om hur man rättfärdigar våldtäkt och seriemord. Då ändrades titeln till ”We Are Monsters”. Filmen var våran första film med det digitala filmformatet Red och 4K. Det öppnar upp för mer bildmanipulation och möjligheter att lägga in saker i bild i efterhand, då bilden blir väldigt skarp jämfört med en DV-kamera eller DSLR. Filmen spelades in 2013 men blev klar 2015, det mest långdragna projektet för oss, mest av tekniska anledningar. Filmen blev relativt bra men har haft svårt att få distribution tyvärr. Det har svidit en del då våran föregående film, ”Vittra”; både fick biorelease i Sverige och distribution i över 10 länder världen över.

JDB: Berätta om Stockholm Syndrom Film
SL: Stockholm Syndrome Film är det bolag vi startade för ca 8-9 år sedan. Det består av oss tre (Sonny Laguna, Tommy Wiklund och David Liljeblad) och även våran kompositör Samir El Alaoui. Idén har varit att göra kostnadseffektiva filmer med högt underhållningsvärde där vi har kreativ kontroll. Det har varit en lång transportsträcka till att ta oss dit vi är idag, men nu känner vi ändå att vi har kontroll över filmskapandet. Varje projekt bjuder på unika utmaningar, men vi har vid det här laget åtminstone i teorin varit med om det mesta.

JDB: Någon ny film på gång?
SL: Tidigt i år bestämde vi oss för att satsa stort och för första gången försöka söka stöd för att göra en film med en verklig budget. Vi har slipat på en manusidé länge nu och spelat in en ”proof of concept”-trailer under hösten. Vi jobbar nu hårt med att få klart de enorma digitala effekter som ska in för att till sommaren förhoppningsvis kunna visa upp en ca 5 minuter lång trailer. Det för att visa vad för typ av film vi vill göra och visa vad vi kan. Jag tror stenhårt på idén, frågan är bara om vi kommer lyckas förmedla den känslan i trailern. Vi får se helt enkelt.

JDB: Smider du några planer för framtiden?
SL: Planen nu är att bara jobba vidare med trailern och långfilmsmanuset till filmen. Det är en sci-fi/drama/action så det finns mycket utrymme för nytänk där, iaf med våra mått mätta. Annars så är min förhoppning om att kunna dra några veckor till Japan under 2016, det har varit en dröm länge.

JDB: Hur ser en typisk dag ut i Sonny Lagunas liv ut?
SL: När jag inte jobbar monstruöst långa arbetspass på mitt vanliga jobb så brukar jag vakna till runt 10-tiden, plocka lite i hemmet, gosa med min katt. Efter frukost så sätter jag mig vid datorn och laddar upp med mycket tv-spelsmusik, startar mjukvaran jag jobbar i och hoppas på att det är en sådan dag då inspirationen flödar. Ibland går det åt helvete helt enkelt och då får man bara tänka att idag får jag göra något annat. Är väldigt social av mig också så det finns alltid någon av mina kompisar man kan störa en stund. Mitt stora intresse är sedan barnsben tv-spel, så blir en del spelande. I skrivande stund så blir det mycket Fallout 4.

JDB: Vilken film eller bok får dig att darra och gnissla tänder?
SL: Några filmer som skrämt mig genom åren är ”The Others”, ”The Conjuring” och ”The Ring”. Klassiska ”spökfilmer”. Hade dock inga problem med exempelvis ”The Grudge”, den känns alldeles för platt och in your face scares. Men det är ju en högst individuell upplevelse. Tv-spel kan ibland ha skrämt mig mer, som det första Dead Space. Rädslan att inte vilja dö i spelet kan ta överhanden med rätt atmosfär.

JDB: Vad får dig att krypa ner i sängen och gömma dig under täcket?
SL: När man inser att man inte har någon som helst aning om vad som försiggår vägg i vägg med sina grannar, det kan kännas obehagligt. Någon kanske ligger och ruttnar en gipsvägg ifrån en. Det borde vara olagligt att bygga gruppboenden.

JDB: Har du några skelett i garderoben?
SL: Några skelett i garderoben? Nja, inget man skriver på sitt CV direkt, eller i en intervju …

JDB: Otäckaste platsen du varit på?
SL: Prästgården i Borgvattnet uppe i Jämtland var väldigt obehaglig. Vi var ganska många som var där men vi upplevde iaf en klassisk: ”det blev iskallt i rummet på en sekund-känsla”… Alla reagerade samtidigt och ingen kunde förklara den isande vind som uppstod för ett ögonblick i det väldigt täta rummet. Att huset var beläget uppe bland bergsmiljöer och hade en kyrkogård där barn låg begravda precis intill gjorde inte saken bättre.

JDB: Favoritmonster?
SL: Mitt favoritmonster måste vara Pyramid Head från Silent Hill.

JDB: Till sist, om du har något snäll att säga, vad säger du då?
SL: Jag brukar ha som motto att ser man något positivt hos en annan människa, då är det ens förbannade skyldighet att lyfta fram det. I dagens jag-centrerade selfie-värld så är det viktigare än någonsin att lyfta fram varandra … Och se mer skräckfilm.