Peter Erik Du Rietz

Jag ställde frågor till några av sveriges främsta skräckfilmsregissörer, arrangörer, musiker, bloggare, skribenter, entusiaster, skräck- och spänningsförfattare och konstnärer av mörk konst. Sakta närmade jag mig. Med darrande händer lossade jag repen och ledde upp dem för källartrappan. Lås dörren och håll er inomhus för nu har jag släppt bestarna lösa! ”Release the Beast”! Peter Erik Du Rietz färdas i natten.

Peter Erik Du Rietz 2

PETER ERIK DU RIETZ – Författare

Peter Erik Du Rietz – Hemsida & Blogg

JDB: Vem är Peter Erik Du Rietz?
PEDR: Det hade jag ganska bra koll på, men sedan blev jag äldre. Många är de morgnar då jag har ställt mig framför badrumsspegeln, ryckt till och förskräckt undrat: ”Vem fan är det där?” Jag har flyttat runt en del och aldrig känt mig riktigt rotad någonstans. Jag är inte ens säker på vad jag ska svara när folk undrar varifrån jag kommer. En drömmare som trivs i sin egen fantasivärld, egentligen ganska lat och inte så vältränad och rik som jag skulle önska. De sista två är förresten förvånansvärt svåra att påverka när man är så lat som jag. Mycket historieintresserad och vill gärna veta hur saker och ting hänger ihop och var sådant som ortsnamn och ord har sitt ursprung. Före detta låtskrivare och musiker. Helt utan framgång kan tilläggas, men det var väldigt roligt.

JDB: Vad skrämde dig som barn?
PEDR: Det okända och obegripliga. Jag råkade ut för klardrömmar (åtminstone tror jag att det var sådana) och kunde till exempel höra en snabbt klippande sax närma sig från fönstret för att vildsint klippa i luften strax intill örat, innan den gled tillbaka till sovrumsfönstret och upprepade proceduren. Samtidigt hasade något fram under sängen och petade mig hårt på axeln. Fasansfullt, jag försäkrar. När vi flyttade till en ensligt belägen gård i de västgötska skogarna bävade jag för att gå till vedboden efter mörkrets inbrott. Den låg i bortre änden av ett övergivet vagnslider en bit från boningshuset och jag försökte värja mig mot rädslan genom att bli arg på alla skuggor och ljud, och på de monster och mördare jag misstänkte lurade bakom knuten eller under grenarna på de knirrande stammarna i den täta granskog som kröp ända fram till gården. Hade jag fått bestämma hade vi köpt polardräkter hellre än att elda i öppna spisen och kakelugnarna.

JDB: Berätta om din skrivprocess?
PEDR: Först och främst måste jag hindra mig själv från att göra alla de jätteviktiga saker jag plötsligt kommer på att jag måste göra istället för att skriva. Jag gillar research och ägnar mycket tid åt att forma berättelserna i huvudet. Jag har ingen skriven synopsis utan ser nyckelscenerna framför mig i bilder. Vanligtvis styr berättelsens personer mig i helt oväntade riktningar, så nedskrivna karaktärsgestaltningar och tidslinjer blir inaktuella och oanvändbara snabbare än jag hinner säga: ”Vad nu då?” Jag vill helst ha slutet klart för mig och på vägen dit försöker jag skapa miljöer som får mig att känna att jag vill vara med i berättelsen, att få uppleva den i verkligheten. Min roman Natten jag dog började faktiskt med att jag föreställde mig ett mycket speciellt rum. Svårare än så behöver det inte vara ibland. Jag vill ha det tyst omkring mig, men när jag skrev en äventyrsberättelse som utspelade sig i Central-Amerika lyssnade jag emellanåt på Sounds of the Rainforrest, där man helt enkelt hade placerat mikrofoner på ett lämpligt ställe i regnskogen och spelat in två timmar ljud. Skivan röjde sannerligen inte järnet på topplistorna men den funkade alldeles utmärkt för mig.

JDB: Hur ser en typisk dag i Peters liv ut?
PEDR: Förmodligen väldigt tråkig för en yttre betraktare. Jag lägger säkert en halvtimme på att leta efter saker jag nyss höll i handen. Jag kan hitta plånboken i kylskåpet, byxorna i städskrubben, och sådant som läsglasögon är jag tvungen att köpa i sexpack på Biltema. Vissa pinaler återfinner jag faktiskt aldrig, vilket förbryllar mig. Jag skriver när lusten faller på och använder då ett arbetsschema för att vara så effektiv som möjligt. Jag tvingar mig sällan och känner ingen press över att producera si eller så många sidor och jag räknar aldrig ord. Tidsbegränsning och textmängd intresserar mig inte, sådant får journalister och copywriters hålla på med. Vill jag se en film, läsa en bok eller spela ett dataspel så gör jag det. Det är inspirerande och får skrivklådan att växa sig stark igen. Jag har alltid ett anteckningsblock bredvid sängen eftersom många idéer dyker upp när lampan släcks för natten och det är dags för hjärna att lydigt somna – vilket den ytterst sällan vill.

JDB: Kan du dela med dig av några planer för framtiden?
PEDR: Jag mår bäst av att inte planera för mycket. Jag har två färdiga manus som jag inte gillar och skulle vilja skriva om, och jag har nyligen börjat på ett tredje – som jag ännu så länge tycker är bra. Jag vill gärna skriva en bok till men har inget att säga om den förrän den eventuellt är klar. Jag måste fixa taket på slottets östra flygel och komma på ett sätt att betala tjänarnas övertid. Dessutom behöver vallgraven rensas och nya svanar beställas från Tyskland. (De förra svanarna lät jag kocken tillaga när jag fick oväntat besök i början av sommaren. Den där traniga smaken försvinner om man mal fågelfäna, blandar med gäddfärs och serverar som biffar).

JDB: Vilken film eller bok får dig att darra och gnissla tänder?
PEDR: Hajen gjorde att jag än i dag bara kliver i vattnet om det handlar om badkar och simbassänger. Vatten som det bor en massa prylar i – särskilt sådana som betraktar mig som lunch – intresserar mig icke. När jag såg Aliens hade jag svårt att sova i ett halvår. När jag långt senare kände mig mogen att återigen se en skräckfilm valde jag nyinspelningen av The Thing och bestämde mig raskt för att aldrig se på skräckfilm igen. Som tur är har jag blivit helt avtrubbad sedan dess och nuförtiden  är det mest biljettpriset på bio som får mig att darra och gnissla tänder. Bok: Phantoms av Dean R. Koontz tyckte jag var underbart läskig, även om filmatiseringen var en besvikelse.

JDB: Vad får dig att krypa ner i sängen och gömma dig under täcket?
PEDR: Inget som jag kan komma på. Jehovas vittnen utanför dörren? Däremot drömmer jag ofta riktigt svettiga mardrömmar ur vilka det inte sällan händer att jag vaknar viftande och skrikande (en aktivitet som inom parentes sagt har en tendens att inverka menligt på parrelationer), men då handlar det om att slänga täcket åt sidan och kliva upp ur sängen, inte tvärtom.

JDB: Har du några skelett i garderoben?
PEDR: Nej, och knappt i kroppen heller. Du skulle se min hållning när jag sitter och skriver. Få se nu. Jag höll länge hemligt att jag en gång i tiden hade en hjärtespalt i tjejtidningen Starlet. Fråga Patrik hette den och var överväldigande populär. Jag skrev också noveller och seriemanus till nämnda publikation – under pseudonym.

JDB: Otäckaste platsen du varit på?
PEDR: I tioårsåldern blev vår familj bjuden på middag i ett polskt slott (vilket inte var riktigt så märkvärdigt som det låter, stället var nämligen delvis omgjort till restaurang). När vi efteråt gick genom den stora slottsparken på väg till parkeringen var det sent och månen vilade blek och rund på natthimlen. Jag lallade i förväg och när jag vände mig om var de andra borta. Allt jag såg var den oväntat öde grusvägen till slottet och de mörka lövträden som vakande rasslade med sina löv i den svala vinden. Plötsligt hörde jag ett ylande bland träden till höger om mig och strax därpå ytterligare ett till vänster. Iskall av övergivenhet och skräck såg jag två hukande skepnader  springa mellan stammarna ett stycke bortom vägen, tillfälligt synliga i månskenet,  och andra som försökte gömma sig när jag med uppspärrade ögon tittade åt deras håll. Sedan kom skuggvarelserna vilt ylande rännande rakt emot mig med framsträckta armar och krökta fingrar. Det var naturligtvis inga varulvar och värdparet och de grisar som kallade sig min familj tyckte att det var ofantligt lustigt alltsammans. Trots att det egentligen är en mycket vacker slottspark och dito skog kommer jag alltid att minnas den som riktigt otäck och rentav skurkaktig.

JDB: Favoritmonster?
PEDR: Vampyrer – med undantag av de senaste årens Hollywoodproducerade fjollvarianter.

JDB: Till sist, om du har något snällt att säga, vad säger du då?
PEDR: Jag gillar dig. När jag har tillskansat mig världsherraväldet ska jag låta din död bli snabb och smärtfri. Nej, vänta. Det var ju Stewie i Family Guy som sade det. Hmm … Jag brukar ge främmande människor komplimanger. Om någon till exempel har schyssta kläder eller fixat håret kan jag gå fram och säga det till dem. Utan baktanke och utan att använda det som ett försök att inleda en konversation. Det är ett enkelt sätt att göra folk glada och man känner sig lite smånöjd efteråt. Om du menar på det personliga planet skulle jag säga till min familj: ”Jag tycker inte att ni är grisar längre. Ni påminner faktiskt ganska mycket om människor och jag älskar er allihop.”