Mattias Lindeblad

Jag ställde frågor till några av sveriges främsta skräckfilmsregissörer, arrangörer, musiker, bloggare, skribenter, entusiaster, skräck- och spänningsförfattare och konstnärer av mörk konst. Sakta närmade jag mig. Med darrande händer lossade jag repen och ledde upp dem för källartrappan. Håll er inomhus för nu har jag släppt bestarna lösa! ”Release the Beast”! Mattias Lindeblad sågar sig igenom din dörr.

Mattias Lindeblad 2011 för boken Skräck.
Mattias Lindeblad 2011. Fotograf Jörgen Hinder.

MATTIAS LINDEBLAD – Författare & Journalist

Boken som Gud glömde – Facebook

Siewert och Sågklingan på SVT-Play

JDB: Vem är Mattias Lindeblad?
ML: Som född 1972 var jag precis som så många andra i min generation svältfödd på populärkultur – vilket fått mig att bli populärkulturknarkare. Gärna den sorten som kittlar lite extra. Under 80-talet förälskade jag mig i hårdrock och skräck (i alla dess former). Jag sträckläste alla Stephen King och Edgar Allan Poe och deras gelikar som det gick att få tag på. Jag förälskade mig tidigt i Alfred Hitchcocks filmer och så fort något nytt nummer av Fantomen eller Dracula var ute så stod jag där i butiken med min femkrona. Jag och mina kompisar piratkopierade skräckfilmer och hade bra koll på vilka butiker man kunde gå till för att få hyra eller köpa kopior av totalförbjudna rullar under disk. Att vuxenvärlden inte förstod varken hårdrock eller skräck gjorde förstås att kärleken bara blev starkare. 80-talet var mitt årtionde. Det var då jag sög i mig av allt som gav livet en smula färg och intrycken som de upplevelserna gav har gjort mig till den jag är. Jag är en riktig 80-talsnostalgiker samtidigt som jag alltid blickar framåt. Jag ser ingen motsats i det.

JDB: Något nytt projekt på gång?
ML: Min kompis Melker Becker och jag är precis aktuella med vår tredje dokumentärfilm om vår uppväxt, ”Siewert och sågklingan” som handlar om när Anders Tengner blev satt i ”heta stolen” i programmet Svar Direkt som leddes av den tunge programledaren Siewert Öholm. Anders fick stå till svars för hårdrocken i allmänhet och bandet W.A.S.P. med sin spektakulära och blodiga image i synnerhet – trots att han bara skriven en ynka artikel om bandet i den lilla tidningen Rocket. Våra tidigare filmer heter ”Allt som fanns var Okej” som handlar om poptidningen Okejs storhetstid under 80-talet och ”Regissören som försvann – historien om The Ninja Mission”. Den sistnämnda behandlar ämnet videovåld, där ju även skräcken kommer in på ett hörn när vi skildrar tidsandan, även om vi fokuserar på den svenske b-filmregissören Mats Helge Olsson och hans film ”The Ninja Mission” och dess smått otroliga resa. Vi har ytterligare en film på gång. Vi väntar bara på den sista tummen upp från SVT. Den dokumentären har ett mer internationellt perspektiv och handlar om den aldrig tidigare berättade historien om ett av världens genom tiderna största rockband. Mer än så kan jag inte säga i dagsläget.

JDB: Blir det någon Skräck: boken som Gud glömde 2?
ML: Nej, det blir det inte. Av alla mina böcker, som blivit fyra till antalet hittills, så är ”Skräck – boken som Gud glömde” den jag rent hantverksmässigt är allra mest nöjd med. Eftersom den är som en blandning mellan någon form av skönlitteratur och fakta – jag brukar kalla genren för ”infotainment” – så har jag redan berättat allt om mig själv när det gäller min uppväxt och mitt förhållande till hela skräckgenren. Däremot skulle jag absolut kunna tänka mig att skriva en bok till som skräckgenren, fast då ur ett annat perspektiv.

Mattias

JDB: Vad skrämde dig som barn?
ML: Jag var livrädd för vampyrer. Väldigt tidigt fick jag se en Dracula-film med Christopher Lee som fullständigt skrämde vettet ur mig. Jag vågade knappt gå på dass själv för jag trodde att det mycket väl kunde stå en vampyr bakom duschdraperiet. Sen fick jag lite av en hang-up på allt som hade med vampyrer att göra, som t ex serietidningen Dracula. Allt detta konsumerande av de odöda fungerade ju utmärkt dagtid, men när kvällen och natten kom blev det värre. ”Skräckblandad förtjusning” är nog det uttryck som passar bäst för att beskriva det hela.

JDB: Vad får dig att rygga tillbaka och skrika av skräck i vuxen ålder?
ML: Det tråkiga och ärliga svaret på det är situationen med flyktingströmmar, IS och allt det fruktansvärda som händer i världen just nu. Att bara snudda vid tanken att själv behöva lämna sitt hem och behöva fly under oerhört riskbenägna former. Att bara snudda vid tanken att ett av mina egna barn är något av dem som flyter upp på någon strand i Medelhavet kan verkligen få mig att skrika av skräck. Skräckgenren är helt fantastisk. Att ha privilegiet att kunna få njuta av den till fullo är ett tecken på att man egentligen har det väldigt bra.

JDB: Vilken film eller bok får dig att dra efter andan av skräck?
ML: Tyvärr har man sett och läst så mycket att det krävs en del för att man ska få den där kicken. Jag kommer dock aldrig att glömma första gången jag läste Stephen Kings ”Jurtjyrkogården”. Den var verkligen gastkramande från början till slut. Det är fint att Stephen King börjat få positiv uppmärksamhet och namedroppas som en viktig inspirationskälla från nästa generations författare. Det var inte många år sen hans samlade gärning som författare räknades som skräplitteratur av ”kulturpolisen”. När det gäller film så är mitt svar kanske lite standard, men jag blev verkligen glad när jag såg ”The Conjuring” för några år sen. Jag är av den sorten att jag alltid föredrar en bra och gastkramande historia, framför blodiga effekter. Inget fel på slafs, men håller inte storyn så blir hela rullen ganska meningslös. Det jag gillade med ”The Conjuring” var att den hjälpte till att föra tillbaka den klassiska spökhistorian in i rampljuset.

JDB: Favoritmonster?
ML: För mig är svaret enkelt: Leatherface. För mig så förändrades min värld och syn på skräck i och med att jag såg Motorsågsmassakern (1974) första gången runt 86-87. Utan att överdriva så drömde jag mardrömmar om filmen varje natt i två veckor. Jag minns att jag funderade på om jag skulle orka leva eller inte om jag inte skulle sluta bli riden av maran så fort sömnen slog till. Sedan dess har sett Motorsågsmassakern minst 30 gånger. I början av 2000-talet skrev jag ett brev till Gunnar Hansen som spelar karaktären Leatherface. Jag hade hittat en postadress på nätet, men fick förstås inget svar. Tio år senare kommer Gunnar till sci-fi mässan i Göteborg. Jag går fram till honom där han sitter, köper en signerad bild och frågar om jag skulle kunna få göra en intervju med honom för en bok om skräck jag tänker skriva. Han tackar ja, och vi möts sex timmar senare i lobbyn till hotellet där han bor. Vi klickar direkt. Samtalet som varar i några timmar tar de mest nördiga svängar. Vi tillbringar ca 20 minuter av samtalet kring en kort scen i filmen där Leatherface sitter vid ett fönster och funderar. Några månader efter intervjun hör Gunnar Hansen av sig och undrar om han kan få ta del av intervjun som research till en bok han håller på och skriver, den fantastiska ”Chain Saw Confidential” (2013). Han berättar även att vår pratstund är ”Det mest intressanta samtal jag haft om Motorsågsmassakern”,vilket för mig är helt mind blowing. Filmen är min absoluta favoritskräckis, han har pratat om den i över 30 år – och vårt samtal är det mest intressanta. Hans uttalande var definitivt en av höjdpunkterna i min ”karriär”. Jag får till och med ett tack i hans bok, vi hörs av då och då. När han kommer till Göteborg några år senare så träffas vi över några öl som två vänner. Som sagt: Mitt favoritmonster? Svaret är lätt som en plätt och jag har ett långt kapitel i ”Skräck – boken som Gud glömde” om Motorsågsmasskern, intervjun med Gunnar och hur filmen kom att påverka hur vi såg på film i Sverige under 80-talet.

JDB: Vad lyssnar du på för att hålla monstren borta (eller kanske för att de ska komma …)
ML: När det gäller skräck i kombination brukar jag alltid säga Cradle of Filth –ett band jag älskar, men som inte alltid får ett ok från självutnämnda musikpoliser. Jag tycker att musiken är genialisk och texterna bitvis otroliga. Skriver man långa temaplattor med historiska och påhittade skräckteman och har en image som är som hämtad från Tim Burton-filmen ”Sleepy Hollow” – ja då är man värda att hyllas.

JDB: Till sist, om du har något snällt att säga, vad säger du då?
ML: Jag vill först och främst tacka dig Daniel för att du frågade mig om jag ville vara en liten del av din blogg. Sen vill jag även tacka dig som läst så här långt och stått ut med mitt pladder. Min bok ”Skräck – boken som Gud glömde” är tyvärr utgången. Men innan den försvann helt så lyckades jag sno åt mig ett gäng. Är det så att man blir nyfiken på ett signerat exemplar för en femtiolapp + porto så får man gärna ta kontakt med mig via bokens Facebook-sida

Tack och bock – skräckrock!

Mattias