Lova Lovén

Jag ställde frågor till några av Sveriges främsta skräckfilmsregissörer, arrangörer, musiker, bloggare, skribenter, entusiaster, skräck- och spänningsförfattare och konstnärer av mörk konst. Sakta närmade jag mig. Med darrande händer lossade jag repen och ledde upp dem för källartrappan. Håll er inomhus för nu har jag släppt bestarna lösa! ”Release the Beast”!
Lova Lovén hemsöker dig.

12179469_10153258803567076_1955474174_n

LOVA LOVÈN – Författare

Lova Lovén – Hemsida

JDB: Vem är Lova Lovén?
LL: En bortbyting i bästa Bauer-stil som trots allt acklimatiserat mig rätt väl i människovärlden. Jobbar med kommunikation, marknadsföring och grafisk design i Holland. Hednisk skräcknörd med bokberoende.

JDB: Vad skrämde dig som barn?
LL: Fotografier. Efter att ha sett DET var jag livrädd för att en person i ett fotografi skulle röra på sig eller blinka åt mig. Speglar. Jag var rädd att min spegelbild skulle få ett eget liv och jag inte skulle märka det i tid. Mörker. Jag var övertygad om att det fanns saker som bara rörde sig i mörkret och om ljuset slocknade kom de närmare. Alla skräckfilmer jag såg som mycket liten (DET, Jurtjyrkogården, Night of the Living Dead, etc) gjorde mig mer och mer övertygad om att det skulle vara upp till mig att rädda familjen om något hände eftersom ingen skulle tro mig förrän det var för sent. Pappa var speciellt besvärlig, minns jag, eftersom han utan att tveka undersökte konstiga ljud mitt i natten trots mina protester.

JDB: Kan du berätta om 13 Svarta Sagor?
LL: 13 Svarta Sagor är en novellantologi som släpptes av Swedish Zombie i våras, och som en av tolv författare kan jag ärligt säga att det är ett av de roligaste projekt som jag har medverkat i, mycket tack vare redaktören Jonny Berg, som pushar och peppar i precis rätt mått. Min novell Gastkramad kommer tillbaka till ämnet barn och det ångestfyllda i att inte kunna berätta. Samt ett stänk av Bröderna Lejonhjärta i slutet. I februari 2016 släpps 13 Svarta Sagor om Superhjältar, och min superhjälte behöver all pepp hon kan få. Det är inte lätt att vara exorcist…

JDB: Vad du skriver på just nu?
LL: Alldeles nyligen avslutade jag ett skrivprojekt som nu väntar på sin dom, och nu förbereder jag för mitt NaNoWriMo-projekt (National Novel Writing Month). Jag brukar använda NaNoWriMo-månaden varje år som ett tillfälle att isolera mig och hamra ut ett nytt utkast till en bok, och i år är det ett gammalt projekt som ska hackas i småbitar och skrivas om efter ett lektörsutlåtande.

JDB: Smider du några planer för framtiden?
LL: Massor! Världsherravälde Åkalla demoner Zombieapokalyps Skriva tar sin lilla tid, men det ska nog gå bra.

JDB: Hur ser en typisk dag ut i Lova Lovéns liv ut?
LL: På vardagarna stiger jag upp 06.30, går till jobbet där jag spenderar mellan åtta och tio timmar med allt som har att göra med hemsida, social media, InDesign och Photoshop. Om jag går från jobbet i tid kommer jag hem vid sju-tiden, och sätter mig ner med en smörgås eller liknande och arbetar en timme eller två på egna projekt innan hjärnan stänger ner för dagen. Helgerna är bättre, då stiger jag fortfarande upp halv sju och jobbar tills omvärlden vaknar till liv. Jag tycker om att producera på morgonen och uppleva på kvällen.

JDB: Vilken film eller bok får dig att darra och gnissla tänder?
LL: The Ring gav mig en adrenalinchock, kanske för att jag såg den tre på morgonen som film nummer tre på SFs lussevaka. Vanligtvis kurar jag ihop mig under jackan och slumrar genom tredje filmen, men under The Ring kunde jag knappt blinka. I flera månader efteråt var det Lova-formade hål i väggen om teven började brusa. För den som är lite sugen på att återuppleva känslan av AWHELLNO så kan jag rekommendera Yuko av Jenny Milewski, som fick mig att tokmessa pojkvännen mitt i natten.
Annars är jag förtjust i filmer där övergången mellan vardag och mardröm är smygande, med subtila små tecken på att något inte står rätt till. Bok eller film, så gillar jag när läsaren/publiken får anledning att tvivla på sina egna intryck. “Är det bara jag, eller har mormor väldigt vassa tänder? Det är säkert bara jag…” (Absentia och Babadook rekommenderas i filmväg!)

JDB: Vad får dig att krypa ner i sängen och gömma dig under täcket?
LL: Högerextremism och näthat. Människor som aktivt väljer okunskap.

JDB: Har du några skelett i garderoben?
LL: Kära nån, skulle jag? Det är möjligt att det ligger några stycken i en snödriva i Narnia, men det vet jag ingenting om.

JDB: Otäckaste platsen du varit på?
LL: Vrolik-muséet i Amsterdam. Muséet är en privat samling från 1700- och 1800-talet som donerades av familjen Vrolik. Samlingen innehåller bland annat siamesiska tvillingar och cykloper, kroppar och kroppsdelar från både djur och människor med skador eller missbildningar. Ett stort antal spädbarn i formalin. Försök att inte tänka på om det ens är statistiskt möjligt att tillskansa sig ett sådant antal cykloper och siamesiska tvillingar på laglig väg… speciellt på den tiden, när kommunikation och frakt inte gick särskilt fort. Är det någonstans det finns mylingar så är det där!

JDB: Favoritmonster?
LL: Hur ska jag kunna välja, vad jag än säger föreställer jag mig att en stackars bortglömd zombie hasar iväg in i skuggorna med darrande underläpp… men okej, jag är svag för Alien. Dessa monster är så otroligt välgjorda. Gigers design är vacker och monstruös.

JDB: Till sist, om du har något snäll att säga, vad säger du då?
LL: Det beror på vem jag pratar med. Till en främmande människa räcker det långt med ögonkontakt och ett vänligt leende.