Lars Rambe

Jag ställde frågor till några av Sveriges främsta skräckfilmsregissörer, arrangörer, musiker, bloggare, skribenter, entusiaster, skräck- och spänningsförfattare och konstnärer av mörk konst. Sakta närmade jag mig. Med darrande händer lossade jag repen och ledde upp dem för källartrappan. Håll er inomhus för nu har jag släppt bestarna lösa! ”Release the Beast”! Möt Lars Rambe – öga mot öga. 

Fšrfattare Lars Rambe
Foto: Håkan Målbäck

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

LARS RAMBE – Författare och Grundare av Hoi Förlag

Lars Rambe – Hemsida

Lars Rambe – Adlibris

JDB: Vem är Lars Rambe?
LR: Livsbejakande entreprenör med stort engagemang i bokbranschen. Jag börjar också bli allt mer bekväm med titeln Författare.  Att förmedla upplevelser och tankar i berättelser är det bästa jag vet.

JDB: Vad skrämde dig som barn?
LR: Eldsvådor och vatten. De skrämmer mig nog fortfarande. Även om jag älskar vatten och tycker om att elda.

JDB: Berätta om Kvinnorna i sjön.
LR: Det är kanske den mest målande bok jag har skrivit. En psykologisk thriller som jag tror borrar sig in. Väldigt mycket som skrämmer oss tror jag kommer inifrån. Så är det i alla fall i min berättelse. Det är synd om Johan. Demonerna och de fragmentariska minnena av en hemsk händelse jagar honom. Gränserna mellan verklighet och dröm blir allt svårare att urskilja. Vad kan vara mer skrämmande än att inte kunna lita på sig själv? Det handlar om hur vi bearbetar eller gömmer våra trauman och vad de gör med oss som människor. Som alltid hittills när jag skriver så spelar de verkliga miljöerna en stor roll för historien. Kanske att Järlasjön i Nacka blev en ännu mera mystisk plats när den här boken kom till. För mig är det hemma, men det skrämmer mig lite ändå.

JDB: Skriver du på något just nu?  
LR: Jag är precis i startblocken för att komma igång med min nästa afrikanska thriller. Den har arbetsnamnet Matatu Madness. Där återser vi den kenyanska polismannen David Lokot från min senaste bok Solens sista strålar. Han är värd minst en berättelse ytterligare. Dessutom vill nog mina läsare veta hur det går för Per Strand, polismannen från Strängnäs som nu arbetar i Nairobi.

JDB: Hur ser en typisk dag ut i Rambes liv ut?
LR: Jag lever med min dator, ofta är jag på språng någonstans. Hoi Förlag tar mycket tid, men ger också mycket. Jag trivs med att arbeta och skriva på kaféer, men nu har jag fått ett kontor i Stockholm så då kanske jag lugnar mig lite.

Sedan finns ett familjeliv också. Min yngsta dotter är fyra år så dagarna styrs rätt mycket av att få ihop pusslet med lämning, hämtning och de aktiviteter som mina äldre döttrar har.

JDB: Kan du dela med av några planer för framtiden?
LR: Just nu är jag mest uppspelt över att jag skrivit avtal med Harper Collins Nordic för pocketutgivning i Sverige och full utgivning i Norge och Finland av Solens sista strålar. Det är ett samarbete som jag tror mycket på och som kompletterar det jag får genom Hoi. Sedan blev det precis klart att jag kommer medverka på den svenska deckarfestivalen, Crimetime Gotland nästa år. Det var fantastiskt roligt i år och det blir säkert en stor upplevelse 2016.

JDB: Vilken film eller bok ger dig mardrömmar?
LR: Seven. Jag önskar fortfarande att jag inte hade sett den. Samtidigt som det finns stämningar där som jag i ärlighetens namn kommer tillbaka till när jag ska skriva något otäckt.

JDB: Vad får dig att krypa ner i sängen och gömma dig under täcket?
LR: Världsläget. Fundamentalism och terrorismen som kommer i dess spår skrämmer mig på riktigt.

JDB: Har du några skelett i garderoben?
LR: Mest skjortor. Utan att säga att jag är alltför tråkig kan jag i alla fall konstatera att mina huvudkaraktärer lever betydligt trassligare liv än jag själv.

JDB: Otäckaste platsen du varit på?
LR: Centrala Nairobi efter mörkrets inbrott rekommenderar jag inte. Trots att jag är en stadsmänniska skräms jag annars mer av sliten betong än djup skog. Hopplösheten i en grå förort kan jag uppleva som så påtaglig att den gör mig illamående.

JDB: Favoritmonster?
LR: Vampyrer. Lockande och hemska på en och samma gång.

JDB: Till sist, om du har något snäll att säga, vad säger du då?
LR: ”Du är verkligen duktig. Du imponerar på mig.”