Jonny Berg

Jag ställde frågor till några av sveriges främsta skräckfilmsregissörer, arrangörer, musiker, bloggare, skribenter, entusiaster, skräck- och spänningsförfattare och konstnärer av mörk konst. Sakta närmade jag mig. Med darrande händer lossade jag repen och ledde upp dem för källartrappan. Lås dörren och håll er inomhus för nu har jag släppt bestarna lösa! ”Release the Beast”! Jonny Berg kikar in genom ditt nyckelhål.

Jonny2
Fotograf: Busäpple

JONNY BERG – Förläggare

Swedish Zombie

JDB: Vem är Jonny Berg?
JB: En skräckgubbe av den där sorten man ofta hittar ute i förorten. Sambo och pappa. Vårdare till yrket. Obotlig bokmal. Och månskensförläggare förstås. Uppvuxen på snabba kolhydrater och en mix av fin- och fulkultur. Den senare överväger nog. Chock, Kalla kårar, VHS-skräck och Stephen King.

JDB: Vad skrämde dig som barn?
JB: Saker som visade sig vara någonting annat än de gav sken av vid första anblicken. Saker som liksom var fel på ett subjektivt sätt. Eller om man så vill: Unheimliche. Eller på andra sätt lömska och skeva. Som när Beverly Marsh i Stephen Kings Det som vuxen besöker sitt barndomshem. Där bor numera en gullig tant som släpper in henne och allt är frid och fröjd en stund. Men givetvis är det fel. Tanten är ingen tant, utan Snåljåp, ondskan i Derry. Jag är fortfarande svag för sådant. Dra därifrån nu då fort som fan din idiot-scener.

JDB: Vad får dig att rygga tillbaka och skrika av skräck i vuxen ålder?
JB: Gatuförsäljare som vill lura mig att byta el- eller mobiltelefonabonnemang.

JDB: Berätta om Swedish Zombie?
JB: Swedish Zombie kom till genom ett infall och utvecklades till mani. Det började som en bokblogg utan några större ambitioner. Något år senare upptog den det mesta av min lediga tid och att jag fick göra en massa roliga saker. Föreläsningar, intervjuer, radioinslag och Swedish Zomcast med Herman Geijer. Inledningsvis med fokus på zombierna i litteraturen, men sedan tog fantastiken, med fokus på skräck, över mer allmänt. Och utöver intervjuer och recensioner började jag publicera noveller. Gjorde en e-antologi också som senare även trycktes. Det blev en hel del samarbeten med en massa sköna människor. Bloggen var aktiv mellan 2011 och 2014.
Nu är bloggen skrotad och Swedish Zombie har transformerats till indieförlag. Tillsammans med puddingarna Erik Horned och Mimi Forssblad publicerar jag skräck och andra svarta sagor, i olika format.

JDB: Smider du några planer för framtiden?
JB: Jo du, att jag gör! Det är ingen idé att hålla på om man inte gör det ordentligt. Swedish Zombie håller på att hitta sin form som förlag och vi har en hel drös roliga projekt på gång. Somligt är ännu lite småhemligt, men här kommer ett axplock:
I november ger vi ut thrillern Skönheten som Christian Johansson skrivit. Med ett grymt omslag signerat Stefan Viterstedt. Jag har jobbat med Christian tidigare och publicerat hans skräckroman Parasitus. Han är en storyteller av rang.
Nästa år kommer bland annat antologin 13 svarta sagor om superhjältar som en hel hög begåvade författare skrivit bidrag till.
Efter det är det dags för splatterskräckisen Ingrid av Love Kölle. Vi håller på med den nu. Det blir absurt och mörkt, roligt och splattrigt. Djupsinnigt och over the top. Love är fanimig inte riktigt som alla andra, och inte Ingrid heller.
Efter sommaren blir det dags för mitt och Swedish Zombies största projekt hittills. Vad det är låter jag vara osagt ett tag till, men det ger mig gåshud.
Ja ja, så här kan jag hålla på, men budskapet kan väl sammanfattas som att vi har grejer på gång. Stay tuned.

JDB: Vilken film eller bok får dig att dra efter andan av rädsla?
JB: Mja. Nä. Den frågan hade varit relevant när jag var i yngre tonåren. Nu funkar det inte så där längre. Tyvärr. Jag blir inte skräckslagen på det sättet längre. Vad jag än läser så sover jag ändå med lampan släckt. Men jag saknar känslan, kicken av att bli härligt skrämd av en bok eller film. Med det sagt så måste jag poängtera att ”skräck” är så mycket mer för mig än att bara hoppa till. Skräck är ett stämningsläge och det finns en massa annat än rädsla jag kan känna. Obehag och sorg, vemod eller vrede. Jag är en känslo-junkie på det sättet. Jag bryr mig sällan eller aldrig så mycket om ett scenario verkligen är trovärdigt. Det viktiga är att det görs trovärdigt. Jag vill bli lurad helt enkelt. Känslor före fakta, om jag nu ska hårdra det. Och precis som en junkie fortsätter jag leta efter nästa fix. Det är om vi ska vara ärliga ofta en ganska enfaldig syssla, men ibland så blänker det till.

JDB: Favoritmonster?
JB: Odöda i alla dess former. Min definition är bred och rymmer rubbet, gengångare, spöken, strandvaskare, vålnader och zombier. Zombien är bäst förstås. En tidigare baktalad underdog, numera genomkommersialiserad pancake makeup. Zombien är det monster som rymmer monstrets alla aspekter och möjligheter. Därför är det synd att den ofta blivit så styvmoderligt behandlad. Zombien fungerar även utmärkt som intelligenstest. Om du träffar någon som inte förstår grejen med zombier så vet du att vederbörande fått sin hjärna utbytt mot en näve gammal kalops.

JDB: Otäckaste platsen du varit på?
JB: Ett svar skulle kunna vara ”i närheten av diverse obehagliga personer jag mött under mitt liv”, men jag ska hålla mig till ämnet, även om det egentligen inte är otäckt i ordets rätta bemärkelse, utan snarare som i en rysmysig spökhistoria.
Ett övergivet hus på en plats i Finland. Långt ute på obygden. Träd, träd, träd och stora fält men inga människor. Huset hade väl stått övergivet i några årtionden. Inte längre än så, men så pass länge att det tillhörde en svunnen tid. Det var fortfarande fyllt med möbler och andra grejer. Stövlar och gamla kläder som bar vittnesbörd om de människor som bott och levt där. Orsaken till att huset övergetts var att det byggts fel och sjunkit ned på snedden i marken. Det var väl inte riktigt säkert att vistas i. Värre än så var det inte, ingen smaskig mordhistoria eller så. Men det där vemodiga slog över i något mer kusligt under sena kvällar. Mörka fönster, mörka övergivna rum. Det kändes fullkomligt troligt att en genomskinlig vålnad när som helst skulle kunna kika fram i ett fönster. Titta en rakt i ögonen. Kanske vinka inbjudande. Kom in.
Om jag gick in där ensam efter midnatt? Hell no.

JDB: Till sist, om du har något snällt att säga, vad säger du då?
JB: Tack för maten, det var väldigt gott, och vad fin du är i håret, förresten.
Och att jag är nyfiken på Jens Daniel Burmans Huset förstås. Den verkar läsvärd och omslaget är fint.