Jonas Danielsson

Jag ställde frågor till några av Sveriges främsta skräckfilmsregissörer, arrangörer, musiker, bloggare, skribenter, entusiaster, skräck- och spänningsförfattare och konstnärer av mörk konst. Sakta närmade jag mig. Med darrande händer lossade jag repen och ledde upp dem för källartrappan. Håll er inomhus för nu har jag släppt bestarna lösa! ”Release the Beast”! Jonas Danielsson hinner ifatt dig. 

JD_1

JONAS DANIELSSON – Kulturjournalist & Redaktör

Skräckskönt – på Adlibris

JDB: Vem är Jonas Danielsson?
JD: En lite för känslig person som brinner för sociala frågor och film. Tror därför jag gillar skräckfilm för den nästan alltid betraktar världen ur ett underifrånperspektiv. Sånt gillar jag. Kan bero på att jag är gammal punkare? 😉

JDB: Vad skrämde dig som barn?
JD: Som alla andra barn som växte upp i kalla krigets glansdagar. Atombomb, världskrig – ungefär samma som nu alltså, fast knapptryckningen bytts ut mot ett mer långsamt klimathot som bryter ner karaktären. Blev också skrämd av TV-serien ”Dödens käftar” och tillbringade många år med att vara rädd för rabies…

JDB: Berätta om skrivprocessen när du skrev Skräckskönt?
JD: Oj satan! Det var en jävla kamp mellan akademin och magkänsla. Jag har ju aldrig velat bli doktor i nåt bara för att. Hade jag inte fått skriva Skräckskönt hade jag aldrig skrivit en avhandling. När jag började fattade ingen varför jag ens fick skriva om skräckfilm på universitetet och fick även där, på forskarseminarier, försvara ämnet som en kulturyttring. Det var bara som att man kunde häva ur sig vilka, för oss skräckfilmsfans, självklarheter som helst så lät det spännande 🙂

9789173270007_200_skrackskont-om-karleken-till-groteska-filmer-en-etnologisk-studie_haftad

Jag fastnade också i en alltför stor stress inför vad ”vetenskap” var så jag skrev ett första utkast som var teoretiskt och jävligt trist. Sista halvåret skrev jag bort den mesta teorin så den skulle vara roligare att läsa – och bättre. Det verkade fungera för det är fan sällan en avhandling ens säljs i typ ett ex. utanför familjen. Nu är den på andra tryckningen. Det är ju kul till tusen. Forskning ska skrivas för folk inte för den inre kretsen av akademiker. Det är ju själva poängen. Höll på att tappa bort det för att jag var rädd för att inte räcka till. Hade jag skrivit den nu hade jag typ tagit bort det inledande kapitlet med teori – det finns kvar på grund av just rädslan att inte vara akademisk nog.

JDB: Är du en lika stor skräckfilmsbrukare nu som när du skrev avhandlingen?
JD: Haha, nä, faktiskt inte. Blev jävligt trött på det ett tag och ser väl mer sporadiskt nu. Sålde 3000 filmer när jag slutade skriva om det. Ser faktiskt nästan hellre roliga saker idag då mycket av det man ser är så jävla nattsvart. Världen är nattsvart nog, det ser man ju bara utanför fönstret. Samtidigt är ju rädsla något som kan användas som en slags ventil för mörkret – men är ganska pessimistisk av mig nuförtiden och försöker att inte gräva ner mig alltför mycket i mörkret.

JDB: Hur ser en typisk dag i Jonas Danielsson liv ut?
JD: Jag skriver en massa saker på mitt arbete som skribent/redaktör på nyhetsbyrån Content Central, spelar spel, läser böcker, spelar med bandet (ibland) och kollar film. Fast det där är ju mest jobb. Hänger helst med familjen och försöker lära mig att chilla. Jag har en benägenhet att göra alldeles för mycket. Nu ska jag göra mindre. Ligga med kärleken i sängen en hel dag eller nåt. Det vore awesome.

JDB: Kan du dela med av några planer för framtiden?
JD: Planer? Ska man ha såna? Skriver på en del grejer som kanske det blir nåt med. Annars går planen ut på att göra roliga grejer. Annars kommer ju ”Björkpollen of the Dead” snart ut på Youtube. Det är ju kul (för alla andra utom mig).

JDB: Berätta mer om ”Björkpollen of the DEAD.”
JD: Ja, jag producerade den när jag drev Blodröd: Affären som Gud glömde. Utan några pengar men ett jävla engagemang från Umeborna. Det var ett kompisprojekt som urartade, kan man väl säga

JDB: Vilken film sätter igång din kropps alarmsystem?
JD: Jag gillar ju spökhusfilmer nästan mest. Tycker att både ”Det spökar på Hill House”, ”The Changeling” och japanska ”Dark Water” är ruskiga filmer.

JDB: Vad får dig att krypa ner i sängen och gömma dig under täcket?
JD: Människor. Vissa är ju fina, men mänskligheten i stort alltså… Främst har män en riktigt obehaglig könsroll att förhålla sig till och gör oss till riktigt obehagliga typer som jag knappt tål. Det viktigaste att göra nu är att uppfostra pojkar att förstå att de inte äger världen. Vi måste vara ödmjuka, empatiska feminister (ja – i bemärkelsen alla är lika mycket värda. Det betyder faktiskt inte manshat – även om jag råkar ogilla män 😉

JDB: Har du några skelett i garderoben?
JD: Nej, det tror jag faktiskt inte. Är rätt öppen med allt. Nu låter det som att jag ljuger såklart. Vad är det för jävla fråga? Kolla vad du gjorde nu…  Babadook-dook-dook!

JDB: Otäckaste platsen du varit på?
JD: Skogen där stigen gick till mitt hus när jag var liten. Var fan inte roligt att gå där på mörka vinterkvällar.

JDB: Favoritmonster?
JD: Frankenstein. Gillar skarpt när man sympatiserar med monstret. Det är väl för att den visar hur människor är med saker de är rädda för. Monster är inte monster – det är människor som gör dem till det.

JDB: Till sist, om du har något snäll att säga, vad säger du då?
JD: Till vem? Allmänt? Snällhet är det viktigaste vi har. Även om den snälle i dagens samhälle faktiskt tycks sluta sist betyder det inte att det är rätt att hata.