Johanna Holmin

Jag ställde frågor till några av sveriges främsta skräckfilmsregissörer, arrangörer, musiker, bloggare, skribenter, entusiaster, skräck- och spänningsförfattare och konstnärer av mörk konst. Sakta närmade jag mig. Med darrande händer lossade jag repen och ledde upp dem för källartrappan. Lås dörren och håll er inomhus för nu har jag släppt bestarna lösa! ”Release the Beast”! Johanna Holmin sätter tänderna i din hals.

johannammholmin

JOHANNA HOLMIN – Festivalchef & Filmdistributör

Monsters Of Film

Njutafilm

JDB: Vem är Johanna Holmin?
JH: Cineast, kulturälskare och arrangör vars ultimata mål är att föra in skräcken och ”det fantastiska” från kylan och in i finrummet. Att bevisa att den här sortens film fyller en viktig funktion, och har gjort så sedan filmens begynnelse. Det är inte bara njutning att se skräck och science-fiction, dessa filmer manifesterar ju i stort sett alltid samhället och dess faror ur en mer eller mindre metaforisk (och ibland kanske något naivt) synvinkel. Ungefär som Haneke, Denis eller Dardenne men utan subtilitet och diskbänksrealism.

JDB: Vad skrämde dig som barn?
JH: När jag var liten (kanske 7 år) hade vi en videokatalog hemma, som nog egentligen var en säljkatalog till videouthyrare. Den hade ett par riktigt otäcka sidor med skräckfilm, där bland annat Rabid (Cronenberg) och Basket Case (Henenlotter) fanns med inkl liten omslagsbild och kort synopsis. När man är liten kan några få meningar göra underverk för fantasin och dessa två titlar fanns med mig i många, många år innan jag vågade se filmerna. Basket Case gav mig den värsta mardröm jag haft och Rabids omslag gjorde att jag inte vågade se filmen förrän jag var en bra bit över 20.

JDB: Kan du berätta något om årets ”Monsters of Film”?
JH: Årets festival är större och tuffare än någonsin. Fler dagar, fler filmer, fler gäster och fler fester! Vi har även utökat vårt video-on-demand-utbud och därför finns det även ett antal exklusiva titlar som bara kan ses online. Så slutnotan hamnar på över 40 filmer totalt – från hela världen. Det är rätt häftigt! Dessvärre kommer jag inte själv att styra skutan i år eftersom jag gått och skaffat mig en avkomma som tar upp större delen av min tid, lägligt inför festivalen. Men den är i trygga händer hos Jason Meredith, en av Stockholms skräcklegender, som bl.a. syntes i eminenta Skräckministeriet, driver indiebolaget Last Exit Entertainment och som skriver på en bok om storytelling inom skräck. Men jag kommer så klart att smyga runt i kulisserna ändå.

JDB: Hur ser en typisk dag ut i Johannas liv ut?
JH: Just nu är den, som sagt, rätt fokuserad på amning, blöjbyten och bebisgull – men vanligtvis jobbar jag med filmdistribution på Njutafilms och Studio S Entertainment när jag inte smider planer åt min förstfödda, dvs Monsters of Film.

JDB: Kan du dela med dig av några planer för framtiden?
JH: Nästa år är det femårsjubileum och det ska vi så klart fira med pompa och ståt. Lite tuffare, lite bättre.

JDB: Vilken film får dig att darra och gnissla tänder?
JH: Ofta ser jag nog inte film för att faktiskt bli rädd. Den bästa skräckfilm jag sett de senaste åren är franska Inside – fantastisk story och med en känsla som river inombords. Men det händer ju att jag blir rädd också, och på senare år får jag väl erkänna att jag var ganska skakig när jag såg The Conjuring – välgjord liten sak. Dock har jag väldigt väldigt svårt för självstympning på film. Vi pratade om att plocka in filmen Eat till förra årets festival. En film om en tjej som lider av en slags OCD som gör att hon tuggar i sig av sig själv när det inte går som det ska för henne, men jag klarade inte av att se mer än tjugo minuter av screenern. Så uppenbarligen en genre jag inte riktigt klarar av. Det är ju roligt!

JDB: Vad får dig att krypa ner i sängen och gömma dig under täcket?
JH: Den främlingsfientliga vågen som sveper över världen. Helt ofattbart. När SD kom in i riksdagen 2010 grät jag i dagar. Och det tar liksom inte slut. Det gör mig riktigt rädd.

JDB: Har du några skelett i garderoben?
JH: Självfallet.

JDB: Otäckaste platsen du varit på?
JH: För drygt tio år sedan fick jag och min dåvarande partner ett tillfälligt ”ungdomskontrakt” på lägenhet i en barack vid Docklands. Bra läge och allt, men lite off med kommunikationer. För att komma till den närmaste busshållplatsen var man tvungen att passera en nedgången och vanvårdad kyrkogård, vars senaste gravstenar låg runt 1850. Där samsades namnlösa stenar med omkullvälta kors och i ett hörn fanns en pampig gravplats med någon slags märklig symbol. Vanligtvis var det asläskigt att gå över kyrkogården, och att komma hem efter att ha varit på Stockholms filmfestivals skräckfilmsvisningar (med bl.a. originalversionen av Dark Water) en regnig och mörk novembernatt kan ha varit det läskigaste ever.

JDB: Favoritmonster?
JH: Alla monster är ju lika värda 🙂 Men allt med tentakler och kanske lite extra om det har bakgrund i Lovecrafts sinnevärld. Dagon är en klämmig typ (missa inte Stuart Gordons episka lågbudgetfilm med samma namn). Men i min ungdom var jag besatt av vampyrer. Skrev mitt specialarbete om ”Den skönlitterära vampyren”, funderade på att tatuera in bitmärken i halsen och såg och läste allt som fanns om blodsugaren. Helst den lite äldre folktron och inte riktigt lika mycket om den moderna aristokraten.

JDB: Till sist, om du har något snäll att säga, vad säger du då?
JH: Något snällt? Vad skulle det vara?