Johan Ring

Jag ställde frågor till några av sveriges främsta skräckfilmsregissörer, arrangörer, musiker, bloggare, skribenter, entusiaster, skräck- och spänningsförfattare och konstnärer av mörk konst. Sakta närmade jag mig. Med darrande händer lossade jag repen och ledde upp dem för källartrappan. Lås dörren och håll er inomhus för nu har jag släppt bestarna lösa! ”Release the Beast”! Johan Ring slår klorna i dig.

Foto 2015-09-24 11 29 01

JOHAN RING – Författare

Johan Ring – hemsida

Debutantbloggen

JDB: Vem är Johan Ring?
JR: 37-årig skräckförfattare. Smålänning i skånsk exil. Knarkar film och musik.

JDB: Vad skrämde dig som barn?
JR: Tanken på kärnvapenkrig skrämde vettet ur mig. Ryktena om att det fanns en enda ”röd knapp” som kunde förinta hela världen, och att en enda person hade makten över den knappen. (Ja, jag är född på 70-talet.)

JDB: Berätta om din skrivprocess?
JR: Min process är ganska oordnad och kaotisk. Jag har tre barn, så skriva får jag göra under de stunder då barnen låter mig. Mestadels på natten.
När det gäller HUR jag skriver, så har jag alltid varit alldeles för dålig på att strukturera upp mitt skrivande. Jag har aldrig gjort några skisser eller planer, jag har bara kört. Och det har inte alltid varit det smartaste. Så det är något jag verkligen försöker lära mig.

JDB: Vad du skriver på just nu?
JR: Just nu skriver jag en novell om superhjältar i Sverige. Har även påbörjat min andra roman, en berättelse om trasiga relationer och monster i källare.

JDB: Hur ser en typisk dag i Johans liv ut?
JR: Vaknar, åker och jobbar, kommer hem, är med barnen, fixar hushållssysslor, skriver, lägger mig. Repeat.

JDB: Kan du dela med dig av några planer för framtiden?
JR: Ny novell och, så småningom, roman är som sagt på gång. I november kommer jag att hålla två workshops i att skriva skräck, och under 2016 väntar två projekt som jag inte kan säga något om, men som båda är så galet coola.

JDB: Vilken film eller bok får dig att darra och gnissla tänder?
JR: Det finns mycket, jag är ironiskt nog en lättskrämd jävel. En film som skrämmer mig rejält är John Carpenter´s ”The Thing”, från 1982. Inte på grund av effekterna, men på grund av klaustrofobin och paranoian i den i filmen.

Talar vi böcker är nog ”Jurtjyrkogården” den mest skrämmande bok jag någonsin läst. Jag har ju alltid tyckt att den var läskig, men sedan jag fick barn är den nästan outhärdligt otäck.

JDB: Vad får dig att krypa ner i sängen och gömma dig under täcket?
JR: Rasism, intolerans, hat. De riktigt farliga sakerna.

JDB: Har du några skelett i garderoben?
JR: Ja.

JDB: Otäckaste platsen du varit på?
JR: När jag var 7-8 år besökte min familj, under en bilsemester i Europa, det gamla koncentrationslägret i Dachau. Jag fattade ingenting i början, jag hade hört talas om en gubbe som hette Hitler och antog helt enkelt att han hade bott där. Då förklarade mina föräldrar mycket lugnt och pedagogiskt om nazismen, om dess brott, och om vad lägret vi befann oss i hade använts för. Glömmer aldrig vare sig ögonöppnaren eller platsen. Man kunde känna ondskan och lidandet i väggarna, även efter så många år.

JDB: Favoritmonster?
JR: Måste vara trist och svara zombie. Men det är verkligen så. Jag älskar att zombien kan användas på så många sätt, bli en projektionsyta för så mycket. Jag vet att många börjar bli olidligt trötta på zombievågen, men som jag ser det finns ändlöst många berättelser att ösa ur. Allt handlar om vad man vill säga, och hur man presenterar det.
Vill dock passa på att ge ett hedersomnämnande till Pennywise The Dancing Clown. Varelsen som mer än någon annan fiktiv skapelse fuckade upp min barndom.

JDB: Tillsist, om du har något snällt att säga, vad säger du då?
JR: Det beror helt på vem jag riktar mig till, och varför. Alltför ofta är jag dock bara tyst. Man borde verkligen bli bättre på att säga snälla saker.