Andreas Roman

Jag ställde frågor till några av Sveriges främsta skräckfilmsregissörer, arrangörer, musiker, bloggare, skribenter, entusiaster, skräck- och spänningsförfattare och konstnärer av mörk konst. Sakta närmade jag mig. Med darrande händer lossade jag repen och ledde upp dem för källartrappan. Håll er inomhus för nu har jag släppt bestarna lösa! ”Release the Beast”!
Andreas Roman gömmer sig i mörkret … under din säng.

81f98b7ac0b96a27_org

ANDREAS ROMAN – Författare

Andreas Roman – Hemsida

JDB: Vem är Andreas Roman?
AR: En skön lirare på fyrtio år som hittat på skrönor sedan han var 4 år. Två barn och sambo, ohälsosamt intresserad av musik när han inte jobbar som kreatör eller berättare. En jävel på att göra stek och brygga te.

JDB: Vad skrämde dig som barn?
AR: Mörker. Jag var sjukligt rädd för mörker. Det var under en viss tid, ett handikapp. Jag kunde inte sova över hos kompisar, kunde inte sova själv i mitt rum (vid riktigt svåra lägen), kunde absolut inte vara ensam hemma när skymningen kom. Men det gick över. Tror jag.

JDB: Kan du dela med av några planer för framtiden?
AR: Jag har stängt skräcklådan, åtminstone inom litteraturen, och jobbar nu på en storslagen kärleksroman som utspelar sig i New York. Men jag vore inte jag om den inte hade inslag av sådant som jag ändå gjort mig känd för. Så det är något svindlande, men samtidigt väldigt mänskligt.

JDB: Hur ser en typisk dag ut i Andreas romans liv ut?
AR: Barnen först. Jag kliver upp, stökar undan dusch och påklädning och tar sedan hand om min son och dotter, som brukar kvickna till ungefär när jag är klar med mina bestyr. Det blir frukost, påklädning, viljebrottning och berg-och-dalbana till förskola. Därefter arbete, en jämn mix av design inom det interaktiva, textarbete och manus, strategisk copy, konceptuella uppdrag, alla på något sätt kopplade till mitt ursprung som berättare. Jag ser mig som en modern berättare, där det mesta mår bra av att ha en dramatisk nerv i sig, en tanke om upplevelsens poäng och känsla – en websida, en app, ett spel, ett manus, en film, en bok, en text, en ingress. Allt har spänning i sig, man ska bara hitta den, ta fram den och se till att fängsla med den.

JDB: Vilken film eller bok får dig att darra och gnissla tänder?
AR: På grund av dess usla kvalitet eller dess fasansfulla effekt? Avseende usel kvalitet så tänker jag att prata illa om kollegors verk, är inte min grej. Det krävs mycket hårt arbete för att få ihop ens något som inte faller i bitar, och det får bli andras uppgifter att lägga tid på att döma kvaliteten i mer tvivelaktiga försök till skapande. Om vi dock antar läskighet istället, är Exorcisten fortfarande något av det läskigaste jag sett. Den är så fatalistisk. Man vet att de onda vann. Flickan kanske räddades, men det underliggande problemet finns ju kvar. Ondskan kan inte dö. Uppgivenheten i den filmen är stark, men den kortvariga triumfen ändå tillräckligt effektiv för att jag ska få andas ut. Jag har också en kluven relation till body horror som the Ruins, Hostel, Saw och annat sådant läskigt. Jag klarar inte av dessa filmer, men delvis på grund av att de angriper en underliggande rädsla för ett långsamt sönderfall av din kropp, en hopplös insikt om att du bit för bit slutar fungera, men så länge du andas kanske det finns en chans att du kan klara dig. Fast innerst inne vet du att så inte är fallet. Lite som att få en cancerdiagnos med dödlig utgång, men långt förlopp. Och här får man säga vad man vill om Eli Roth, men den biten kan han – att montera ner vår funktion som människa både köttsligt och själsligt, för ondskan i hans filmer är obehagligt möjlig. Jag kan se att någonstans i världen finns det människor som begår de hemskheter som han berättar om i sina filmer (eller i några av dem, åtminstone). The Human Centipede är body horror men osannolik, om än fruktansvärd. Hostel känns som att nånstans i världen händer detta, eller har hänt. Vilket teoretiskt innebär att det kan hända mig eller mina barn någon gång.

JDB: Vad får dig att krypa ner i sängen och gömma dig under täcket?
AR: Inget, nu för tiden. Jag vaknade för en tid sedan av ljud i lägenheten, övertygad om att vi hade en tjuv hemma. Jag var redo att låta honom gå med allt han ville ha, så länge han inte gjorde oss illa. Hade han tyckt annorlunda, och att skada oss lite hade ingått i hans plan, då hade han fått ångra det. Så var min inställning. Utfallet hade kanske blivit annorlunda, men det slapp vi uppleva för tjuven visade sig vara en persienn som slog i draget från ett öppet fönster.

JDB: Har du några skelett i garderoben?
AR: Ja. Precis som du och alla andra.

JDB: Otäckaste platsen du varit på?
AR: Ett hus ute i Olofstorp, som var till salu länge, länge, men aldrig blev sålt. En Hemnet-dröm, nyrenoverat, stort, många rum, stor trädgård. Men det låg vid kanten av en skog och var tydligen områdets skuggigaste plats. Jag fick tre fyra idéer till strålande skräckhistorier när jag gick inne i det huset. Fruktansvärd atmosfär. Jag kunde knappt andas. Huset var till salu i över ett halvår, så jag var inte ensam. Hade jag fortsatt skriva skräck, hade nästa bok handlat om det huset.

JDB: Favoritmonster?
AR: Jag tycker min egen gestalt, från Mörkrädd och Någon i din säng (i synnerhet varianten i Någon i din säng), är rätt fin. Den är min favorit.

JDB: Till sist, om du har något snällt att säga, vad säger du då?
AR: Beror på till vem. Jag gillar att vara snäll. Jag har en hel arsenal av snällhet i mig. Här finns inga standardfraser. Jag levererar en skräddarsydd snällhetslösning för alla som förtjänar den