Skimmer: Om varför jag skriver

Jag skriver oftast på morgonen när det är tyst och det verkar som om hela världen fortfarande sover. Först tar det emot när jag sätter mig vid skrivbordet. Allting är ganska tråkigt och grått. Hjärnan vill fly någon annanstans och jag får slita med mig själv en stund innan det släpper. Om det är en bra morgon byts det gråa ut mot färger och rummet omkring mig börjar att skimra.

skull-and-crossbones-794825_1280
Bild från pixabay.com

Innan jag inleder en historia, tänker jag på vilka miljöer som ska finnas i den. När jag skrev min debutroman fastnade jag för ett hus. Jag såg framför mig ett ensligt hus med en byggställning med frostiga presenningar framför fasaden. Inte särskilt originellt men för mig tillräckligt för att det skulle börja skimra.

När jag vet var det ska utspelas. När jag har hittat grundkonflikten, slutet och karaktärerna som ska befolka berättelsen. Skriver jag snabbt upp en mening för varje kapitel för att få en översikt.

Jag blundar och gör mig beredd. Det börjar smattra i tangenterna. Morgontystnaden fylls av ljud medan resten av världen vaknar. Jag hör gälla gallskrik och torra viskningar. Vindsus och vågskvalp. Fåglar som skriar som avlägsna tågvisslor. Det finns sagor i bröstkorgen som vill ut. Jag drar ut människor ur mig själv. Klär deras blodiga skelett med hud. Fyller dem med kött och ben, ögon och röster, frisyrer och vanor. Det är ett kladdigt jobb. Det skvätter och gör att det börjar att skimra.

Jag lär mina nyfödda karaktärer att gå. De stapplar fram, nakna och hårlösa. Ibland är de så mångtydiga och ogripbara att de går vilse och jag måste leda dem rätt. Jag lär dem att tala, skratta, gråta och dö. Mitt liv blandas ihop med deras för en stund. Jag blir hjälten och antagonisten. Blir hunden som skäller, himlen som mörknar, vinden som piskar och byggställningen som håller berättelsen på plats.

Jag önskar att jag var den typen som skriver lysande direkt. Men sådan är inte jag. Jag skriver snabbt och mycket. Det är näst intill oläsligt. Sedan börjar det stora jobbet, att rensa och döda älsklingar. Jag styckar och skalar bort tills kärnan börjar lysa igenom. Tills jag är nöjd och texten skimrar lika mycket som rummet omkring mig.

Att skriva varje dag gör att jag snabbt kommer in i berättelsen. Men det är inte alltid det går bra. Vissa dagar väntar jag förgäves på att någonting ska hända. Markören på skärmen blinkar dystert. Det är svart innanför ögonlocken och jag grips av panik. Mina tankar är som tomma galgar i en ekande garderob. Solen går upp och i frustration kliver jag upp från skrivbordsstolen med en känsla av misslyckande.

Nästa dag sitter jag där igen. Hoppas på att det ska gå bättre. Väntar på skimret.

Om det inte skimrar på några dagar, letar jag efter nya intryck. Ser en film, läser en bok, tar en lång promenad. Planerar en resa. Skriver listor. Söker mig utåt och inåt. Bläddrar bland mina minnen. Sårskorpor på knäna … myggen och åskan … den dödes mun … en glasspinne som flyter i strömmen.

Det är oftast mörka berättelser som kommer ur mig. Jag har varit nära döden ett antal gånger i mitt liv. Som när jag låg nedsövd i fyra dygn med öppen bröstkorg efter en misslyckad hjärtoperation. Som hjärtbytet några år efteråt. Som cancern som inte ville ge mig sig eller när jag och mamma var några centimeter ifrån att köra in i en älg.

Döden har kastat en skugga över mig men inte siktat ordentligt. Jag tror på att det är lika bra att vänja sig vid döden. Att läsa om den. Att skämta om den. Att blicka in i den. Att bli vän med den. Att utnyttja den och kuva den. Att skriva om den. 

För hur vi än väljer att leva våra liv, finns i människan en nedsvald krok. Döden har hullingar. Spjärnar vi emot, halar den in oss.

Rummet jag sitter i just nu, fylls av ett isande och skrämmande skimmer. Jag är nöjd  och snart börjar tangenterna att smattra.