Otäcka platser: Hemmet

The Strangers
The Strangers (2008)
© 2008 – Universal Studios

Du vaknar och känner hjärtats rappa slag innanför bröstbenet. Någonting har väckt dig. Ögonen söker av sovrummet. Garderobsdörren står öppen som ett svart gap. Skuggor rör sig över tapeterna och trädgrenar gnisslar slött mot fönsterglaset. I tystnaden hör du steg i rummet intill. Det knarrar. Någon är i ditt hem. Någon som inte ska vara där.


För några år sedan vaknade jag på ett liknande sätt. Helt ensam var jag förvisso inte för min sambo låg bredvid mig i sängen. Vi satte oss upp med blickarna riktade mot den öppna sovrumsdörren. Det var mitt i natten och vi var inte ensamma.

Ljudet som hade väckt oss var av metallisk karaktär. Som ett lås som lirkas upp. Mitt hjärta slog dubbla slag. Av någon anledning såg jag framför mig ett knivblads blänkande kontur. Jag tänkte på rep, silvertejp och svarta rubriker på löpsedlar.
Jag hade alltid trott att jag i en situation som denna, skulle vara behärskad, iskall, tuff som en filmhjälte. Istället var jag motsatsen. Jag skrek som ett barn som vaknar ur en mardröm. Det var ett skärande och utdraget avgrundsvrål. Något man hör på film när någon faller ner i en vulkan. Jag kastade av mig täcket och flög upp ur sängen. Lösryckta tankar skramlade omkring i huvudet. Jag övervägde att leta fram ett vapen att försvara mig med. Ett strykjärn, ett bokstöd eller en propeller som skulle kunna vispa bort allt det skrämmande.

Under tiden medan jag var lamslagen och förvirrad hade min sambo promenerat förbi mig och öppnat dörren. Lampan var tänd i trappuppgången utanför och i den ljusa dörröppningen avtecknades två … väktare.
”Oj”, hörde jag genom blodet som susade i öronen. ”Det har gått ett tyst larm. Vi undersöker vart det kommer ifrån. Vi tror att det kommer från teatern. Är det här teatern?”
Det visade sig att ett larm hade gått i lokalen intill, där det fanns en teater för förståndshandikappade. Allting var i sin ordning. Väktarna hade tagit fel. Min reaktion stod inte i proportion till det som inträffat och min självbild krackelerade.


Hemmet kan vara en otäck plats. Åtminstone om man läser statistik. Dödligt våld sker oftast i hemmet, där insynen är begränsad. Oftast av en närstående. Ofta en man. I filmen, litteraturen eller sagans fiktiva värld händer det att det är en illasinnad främling som kommer på besök.

Vargen kommer ut ur skogen och är hungrig och när han närmar sig det första huset byggd av halm fylls munnen av saliv. Utanför dörren ligger en matta som det står ”välkommen” på. När grisen drar in välkomstmattan och stänger efter sig börjar vargen att banka på dörren.
”Öppna din dörr och släpp mig in!”
”Aldrig med borsten på mitt skära, skära skinn”, svarar grisen.
Vargen tar sats.
”Då ska jag huffa och puffa och blåsa det rakt in.”

Många skumma figurer stryker omkring utanför våra hjältar och hjältinnors hem. De smyger omkring i de uppdiktade miljöerna, bidar sin tid, gör upp planer och bygger upp publikens och läsarnas förväntningar. Förr eller senare huffar och puffar och blåser de sig in och spräcker hemmets trygga bubbla.


Home invasion kallas genren där fienden tar sig in i det privata hemmet och gör livet surt (okej då, ett helvete) för de boende. Skräckens subgenre har blivit stor med filmer som ”Inside” aka ”À l’intérieur” (2007), ”The Strangers” (2008)”, ”You’re next” (2011) och ”The Purge” (2013).

Filmer med temat Home invasion utspelar sig ofta i ett ensligt hus. De som invaderar hemmet kan vara hantverkare som i ”Kidnapped” aka ”Secuestrados” (2010), ett oresonligt gäng som i ”A clockwork orange” (1971), en svartsjuk älskarinna som i ”Farlig Förbindelse” (1987), en förrymd galning som i ”Stilla natt, blodiga natt” (1974 och 2006), en före detta fånge som i ”Cape Fear” (1962 och 1991), en närstående som döljer sin identitet med en mask som i ”Scream” (1996), eller en okänd som döljer sin identitet med mask som i ”Halloween” (1978 och 2007). Listan kan göras lång.


Min debutroman ”Huset” har den rätta formeln för Home invasion: Någon illasinnad vill in i familjens hus. På julaftonsnatten knackar det på dörren. En nedkyld och utmattad kvinna söker hjälp. Hon får värme, vila och skydd mot snöstormen som rasar utanför. Men det finns också något annat hon vill …

Två filmer som har inspirerat mig när jag har skrev ”Huset” är den franska skräckfilmen ”Inside” aka ”À l’intérieur” (2007) av  Alexandre Bustillo och Julien Maury samt den österrikiska och senare den amerikanske remaken ”Funny Games” (1997 och 2007)båda regisserade av Michael Haneke.

Inside
Inside (2007)
En gravid änka får ett nattligt besök av en våldsam kvinna som vill åt hennes ofödda barn.

Funny games
Funny Games (1997)
I Michael Hanekes antivåldsfilm ”Funny games finns det ingen återvändo. Familjen hålls som gisslan. Den privata adressen är inte längre privat. Främlingarna är den paranoida husägarens och kärnfamiljens värsta mardröm.

”Då ska jag huffa och puffa och blåsa det rakt in.”

Redan då vi är barn får vi lära oss att det är ”bättre att ha ett hus av tegel än ett av halm” – för man vet ju aldrig när den stora stygga vargen dyker upp.
Hemmet kan vara en otäck och osäker plats. I verkligheten är det oftast det som redan finns innanför väggarna som är det otäcka. I den fiktiva skräckens värld är det oftast vad som finns på utsidan och vill in.


Idag skrattar jag åt min överdrivna reaktionen då jag trodde att någon hade brutit sig in i hemmet. Kanske hade jag konsumerat för mycket skräck – kanske hade jag helt enkelt för livlig fantasi. Hur som helst. Vem vet hur jag jag reagerar nästa gång. Kommer jag att skrika för full hals eller kommer jag lugnt och sansat promenera fram till dörren och se vem som är på andra sidan, som min betydligt modigare sambo.

6 Filmer med home invasion-tema jag rekommenderar.

1. ”Inside” aka ”À l’intérieur” (Frankrike 2007) av Alexandre Bustillo och Julien Maury

2. ”Them” aka ”Ils” (Frankrike, Rumänien 2006) av David Moreau och Xavier Palud

3. ”Kidnapped” aka ”Secuestrados” (Spanien 2010) av Miguel Ángel Vivas

4. ”Wait until dark” (Usa – 1967) av Terence Young

5. ”Straw dogs” av (Usa, Storbritannien – 1972) Sam Peckinpah

6. ”Funny Games” (Österrike, 1997) Michael Haneke

Vi ses igen. Glöm inte att låsa dörren.

Jens Daniel Burman

Leave a comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *