Mina händer ska gräva i dina mardrömmar.

Du pressar upp dörren och blir stående i öppningen. Det är mörkt innanför. Någonting droppar och du slås av den galna tanken att det är ditt eget blod. Efter några skälvande andetag rör du dig inåt. Det krasar under fötterna i det råkalla utrymmet. Skuggor fladdrar som vingar genom glas och du ser en flisa av ljus, som en blänkande ryggrad. När eld slutligen flammar upp i en eldstad ser du att det står en gestalt framför dig med rödsprängda ögon och tovigt skägg.

”Välkommen in till min blogg”, viskar han.

Mannen som är din bloggvärd visar dig in. Längre och längre in i ett rum som är större än du hade föreställt dig. Golvet verkar luta och en sliten trasmatta dämpar ljudet från skorna. En katt stryker förbi. Den fräser, innan det försvinner in i skuggorna. Du leds fram till en fåtölj och när du sätter dig känner du ett kyligt vinddrag och hör ett svagt klagande inifrån ena hörnet utan att se vad det är som är där. Det gnager i väggarna som från små djur och nålen på en trattgrammofon har fastnat på en skiva. En svajande och knastrande slinga upprepas om och om igen som ett sinnessjukt mantra. Gångjärn gnisslar och dörren du kom in igenom stängs med en smäll. Mörkret sluter sig omkring dig och nu är du fast. Instängd.

”Du är fast i min blogg och du kommer aldrig ut igen.” 

Men du kan vara lugn. Allt är på låtsas. Du är förhoppningsvis i säkerhet bakom din skärm och ingenting kommer att hända dig.

Som nybliven författare (fullständigt naiv och aningen ärlig) vill jag att ditt hjärta ska slå lite hårdare, dina handflator klibba av svett och adrenalinet pumpa i din kropp. Själv gillar jag den isande känslan av spänning och skräck. Jag gillar att bli rädd – när mörkret väller in och allt blir så där skevt och kusligt – bara jag vet att jag sitter säker och att inga människor eller djur tar skada på riktigt. Jag får en kick på samma sätt som när jag som barn åkte spöktåg eller berg- och dalbana. Eller som Jonas Danielsson skriver i sin bok Skräckskönt: Om kärleken till groteska filmer – en etnologisk studie:

I efterdyningarna av en rädsloreaktion slappnar kroppen av och spänningen ageras ut av suckar, skrik eller skratt. Neurovetenskapen påvisar morfinliknande endorfiner som kan framkalla eufori. 

Eller som Alfred Hitchcock en gång sa:

“Give them pleasure. The same pleasure they have when they wake up from a nightmare.” 

Se där ja. Nu när du är fast i min blogg och kan aldrig ta dig ut igen (om du inte lyckas fly eller döda mig), kommer jag att plåga dig med mina texter om skräck, rädslor och otäcka platser (som du helst inte vill besöka). Jag kommer också att skriva om att skriva. Om livet som debutant efter att min debutroman Huset givits ut på Hoi förlag den 7 oktober, och om mina kommande skrivprojekt. Det kommer även att finns en och annan gästblogg och intervju.

Välkommen till min blogg. Mina händer ska gräva i dina mardrömmar. Hoppas att du kommer att gilla det lika mycket som jag.

Jens Daniel Burman

Leave a comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *