Att begravas stående

Det är tidig morgon och grannarna sover. Jag står på gatan där jag bor och dimman får området att verka tystare än det är. Sensommarmorgonen svalkar mot fingertopparna och jag förnimmer en lukt av förmultna växter från en kompost i närheten. Vad finns det på den här välkända platsen som jag inte har upptäckt förut? En skogsdunge, en nedlagd skola, en sliten skylt och en asfaltsplan. Gatan kantas av hus och postlådor som är våta efter regnet som föll under natten. Utställda tunnor av plast står på rad i väntan på sopbilen.

Jag blundar och andas den svala luften. Vad skulle hända om …, börjar jag. Sedan är jag igång.

Sakta begravs jag av ideér.

walkers-486583_1280
Bild från pixabay.com

Att gräva där man står brukar det heta. Det är inte är så dumt när man tänker efter. Varför inte? Det krävs inte särskilt mycket av din tid och det kostar ingenting att ta ett varv runt kvarteret där du bor – och vem vet, kanske hittar du det där bränslet din författarsjäl har letat efter.

Vinden får en av postlådorna att skallra. Vad skulle hända om det fanns något levande däri. Någon har lagt dit ett paket med levande bin. Eller det finns något dött, en rutten sork eller familjens kära katt. Som ett tyst hot.
Jag börjar gå längs gatan och hör hur det knastrar under skorna.
Vad skulle hända om en vanlig medborgare, utan någon särskilt spännande bakgrund, börjar bli förföljd av någon. Han vet inte vem som förföljer honom eller varför. Och ingen tror honom när han berättar det.

Det prasslar i buskarna och en katt springer ut på gatan. Den stannar när den får syn på mig och ögonen blir stora. I ett ögonblick står den helt stilla som om tiden stannat. Vi ser på varandra och när jag lockar på den springer den vidare.

Tänk om katten hade något i munnen. Inte en mus utan en människohand.

Jag hör sopbilen på en intilliggande gata. Det skramlar när den tömmer soporna i gapet. Motorn brummar och den gasar några meter till nästa hushåll.
Tänk om … Jag ökar på stegen för att hinna se sopbilen innan den kör vidare, men när jag kommer fram ser jag inget fordon. Tänk om … det inte var en sopbil utan något från en annan värld som tömmer människor på deras själar. 

Idéerna kan komma från de mest oväntade detaljer: ett plåster på marken, en ensam sko som hänger på en plogpinne efter vägkanten, en bil som sakta glider förbi. En spricka i asfalten, en lampa som lyser i ett av rummen i den nedlagda skolan. Gräv där du står, inspireras och skriv sedan så det raspar av blyertsen eller knattrar i tangenterna. Lägg ihop två eller tre ideér till en, byt ut karaktärer – en man blir en flicka, en katt blir en schäfer – tänk om, tänk tvärtom, släng in en elefant, en förhäxad fjärrkontroll eller blodig stekpanna, lek med idéerna som fastnar på ditt dokument. Skruva till det eller tona ner. Använd det i en scen eller som tema i berättelsen, använd som en början eller ett slut. Gräv där du står och sedan behöver det i slutänden inte handla om gatan du stod på från början.

Jag fortsätter min morgonpromenad och försvinner in i dimman. Tänker att det är en bra start på dagen att begravas av ideér.

Idag är det en månad på dagen innan min debutbok ges ut. Det är en märklig tanke att den en gång startade med några spridda ideér i en anteckningsbok. En känsla, några tillfällen, en slump. Det är fantastiskt att tänka tillbaka. Några månader efter jag skrivit ner några meningar, bläddrade jag igenom en av anteckningsböckerna och fastande vid några rader som sedan växte till debutromanen Huset.

Idag eller imorgon kanske jag hittar något som sticker ut i dimman och hamnar i en framtida roman.

Vi ses. Kanske på din gata.
Jens Daniel Burman